Byråkraten
Äh, vafan, det kommer inga kontrollanter i natt. Naturligtvis. Så resonerar åtminstone jag och en kompis, och stoppar ner våra sista mynt i biljettautomaten. Pengarna räcker precis till en giltig biljett, och en inte alls giltig, vilket vi väljer att ignorera. Klockan är elva på kvällen, och vi befinner oss i Prags halvtomma tunnelbana. Nöjda över vårt ytterst blygsamma bidrag till den allmänna kvoten av ungdomlig upproriskhet klapprar vi ner för trapporna. Vi kommer inte vidare långt.
– Ticket inspection hojtar en liten satt tjeck nbsp; – på engelska, naturligtvis, för att maximera nöjet att få sätta dit dumma turister – och håller upp en bricka, på FBI-agent-manér. Vi nbsp; räcker motvilligt fram biljetterna, och i vanlig ordning är det inte förbrytelsen, utan de eventuella konsekvenserna som grämer oss. Den allvarsamme kontrollanten inspekterar färdbevisen, och skakar på huvudet. Därpå följer en utförlig genomgång av biljettsystemet nbsp; i Prags kollektivtrafik, på oklanderlig engelska, samt naturligtvis en bot på omkring 300 SEK.
Efter fyra dagar av Franz Kafka-museum, Den tappre soldaten Svejk-pubar, slott, och anrika Café de Paris så är det en vardaglig biljettkontrollant som gör störst intryck på mig. Som framstigen ur en Gogolnovel, en representant för slavisk byråkrati. Det känns som ett passande avslut på resan. Vi betalar motvilligt skulden till herr biljettkontrollanten, han räknar sedlarna, nickar kort och går sin väg. Jag och min kompis får hoppa på tunnelbanan, och på bussen till flygplatsen dagen efter ser vi till att ha giltiga biljetter. Det kostar att vara dum, men allt handlar inte om pengar.
