Bakåtsträvare with a cause

Jag har alltid tyckt att det är extremt ansträngande att tända och släcka lampor. Hela grejen med att liksom veckla ut sitt pekfinger och föra det fram mot en knapp. Ibland trycka ganska hårt. Det är ett rent mirakel att jag inte har råkat ut för en fraktur än. För att inte tala om alla de gånger man fått resa sig och gå kanske uppåt tre meter för att komma till knappen – vad kan inte hinna hända på den distansen? Halkolycka? Livskris? Knivmord?
Men nu slipper jag oroa mig Min sambo har nämligen digitaliserat majoriteten av lamporna i hemmet. Nu behöver jag bara logga in på en app som fungerar i uppåt 50 procent av fallen och klicka i vilka lampor jag vill tända. Alternativt på engelska skrika till google home att tända en viss lampa och få till svar att den ”don’t understand, but I’m still learning.”
Lol
Och tänk så mysigt vi har det varje kväll klockan 23 när samtliga lampor slocknar automatiskt och sambon trevar efter telefonen för att kunna tända via appen som är tillfälligt kajk.

Att man skulle få uppleva det här under sin livstid.

Sambon brukar lite oförtjänt kalla mig för bakåtsträvare – vi är exempelvis inte överens ifråga om huruvida toaletter kommer fasas ut framöver eller ej, vilket har lett till högljudda gräl – men den nya lampsituationen älskar och omfamnar jag. Framtiden är sannerligen nu