Konsten att vara dum
Jag har gått i skolan sedan jag var tre år. Förvisso bestod förskoletiden mestadels av fruktstunder och bråk om vilka som skulle få leka i det eftertraktade “kuddrummet”, men det fanns fortfarande en hel del lärande inblandat. Hur man räknar till tio, urskiljer färger, eller i mitt fall hur man är snäll mot sin tvillingbror (det här var faktiskt min egna önskan, om man ska tro på vad förskollärarna skrev i min “utvecklingsbok”). Sedan kom åren där jag likt alla andra frenetiskt försökte trycka in historiska händelser, grammatiska regler och multiplikationstabeller i skallen. Vidare till universitetet och jag försöker fortfarande trycka in massa information, men nu är den lite mer självvald. Det finns en till skillnad – det är inte längre någon som bryr sig om huruvida jag gör det eller inte.
I samhällets ögon anses jag i stort sett vara “klar”. Som att jag nu har en karta fylld med den informationen som behövs för att jag ska ta mig framåt i livet. Problemet är bara att jag oftare än någonsin befinner mig i situationer där det känns som att alla har samma karta förutom jag. Eller som att jag håller min i fel riktning. Nu på universitetet har skamfullt “smyggooglande” för att inte framstå dum och ignorant i en konversation blivit vardagsmat för mig. I min sökhistorik finns bland annat “tillhör Irland Storbritannien?”. En okunskap som jag definitivt inte ville erkänna för mina kurskamrater i en nu förträngd diskussion men som jag (troligtvis med ånger) delar med mig av här. Det finns någon ironi i att jag på riktigt inte gjort något annat än att plugga och ändå känner mig mer obildad än någonsin. Fast kanske finns det någon sanning i det också.
"Medan jag googlar upp information med min mobil gömd under ett bord påminns jag därför samtidigt om hur lyckligt lottad jag och många andra är."
Man kan inte lära sig allt. Vi kan inte vara så upptagna i våra försök att fylla kartan med information att vi glömmer bort att gå framåt. Men att gå blint framåt, utan att stanna upp och reflektera kring om man har kunskapen som behövs, kan vara farligt. Då riskerar man att falla i en grop, eller värre, gå på någon annan. Medan jag googlar upp information med min mobil gömd under ett bord påminns jag därför samtidigt om hur lyckligt lottad jag och många andra är. Vi har tillgång till så mycket information som kan rädda oss från både fallgropar och potentiella överkörningar. Om vägen till den informationen blir tydligt först efter att skamfullt ha suttit stum när någon frågar om din åsikt gällande neutralitetsprincipen, är det okej.
Människor lär sig på tusen olika sätt. Ibland kanske det kan vara värt att lägga undan kartan och istället gå dit näsan pekar, på mindre upptrampade stigar. Ibland behöver vi jämföra våra kartor med andras för att se på vilket sätt de kan komplettera eller motsäga varandra. Med allt det sagt är det fortfarande jävligt svårt att följa kartan, och vi alla borde kanske lyssnat bättre under orienteringen i skolan. Sanningen är att jag fortfarande försöker lära mig att vara snäll mot min tvillingbror, och ibland känner jag mig lurad av både färger och siffror. Det är den ultimata poängen; att lära sig som vuxen börjar med att erkänna hur dum man egentligen är.
