En pojke, en man och män
Som människor har vi en tendens att trycka undan det som känns tungt och jobbigt. Det blir ett sätt att överleva utan att riktigt leva. Medans uttalade berättelser blir lättare med tiden, blir outtalade bara tyngre. Så i ära av “mental health awareness week”; här är en av dem.
Han var en helt vanlig pojke. Han hade gott om vänner, var duktig i skolan och gillade att spela saxofon på fritiden. Ibland var det tufft hemma och ibland önskade han nog att han var annorlunda, men i grund och botten var han som vilken åttaklassare som helst. Flickan som gick i hans parallellklass var rätt så vanlig hon också. Fortfarande i den åldern där tillvaron saknade allt för hårda kanter. Deras gemensamma skola hade en tradition av att starta varje läsår med ett “lära känna” läger. En så kallad mjukstart innan plugget började på riktigt. Flickan och pojken hamnade av en slump bara några meter ifrån varandra den första natten, och innan dess slut skulle flickan skära sig på en hård kant, och plötsligt skulle det bli omöjligt för henne att se livet utan dem.
Medans flickan sov, och alla de andra eleverna som låg utspridda i sina sovsäckar fallit in i tunga andetag och snarkningar tog den vakna pojken ett beslut. I mörkret närmade han sig hennes sovande gestalt som på grund av sensommarvärmen var otäckt av sovsäcken. Han sträckte ut en arm och med sin hand klämde han henne på rumpan. Skräckslagen vaknade flickan upp, grep tag om den främmande armen och vred om. En handling som senare skulle fylla henne med stolthet men som just då kändes livsavgörande. Med ett jämmer av smärta drog sig pojken tillbaka in i mörkret och strax därefter blev även hans andetag tunga av sömn. Flickan låg däremot vaken resten av natten, för rädd för att ens låta ögonen slutas.
Hon berättade för några kompisar dagen därpå. De var sympatiska men sa något i stil med att han antagligen inte skulle göra det igen och att han hade det tufft hemma. Lägret avslutades med en konsert i kyrkan som låg bredvid ladan där de sovit och när det var dags för det sista numret klev pojken upp på scenen med sin saxofon över axeln. Flickan satt på en av de hårda träbänkarna och lyssnade. Försökte att se opåverkad ut trots att synen av hans ansikte fick henne att må illa. När pojken spelat klart såg hon på medans alla runt om henne ställde sig upp. Hennes vänner, lärare och föräldrar applåderade högljutt när han bugade. Tillslut ställde hon sig upp hon också. Tystad av hans musik, deras applåder och slutligen, sina egna.
Det har gått ett par år och händelsen har blivit en text. Jag vet inte riktigt varför jag har skrivit den. Kanske är det för att jag skar mig på en hård kant och att orden på något sätt slipar ner den så att den inte gör lika ont längre. Kanske för att det inte ska kännas som att jag skar mig i onödan, eller kanske för att bevisa att tunga berättelser blir lättare att bära om de delas med andra. Jag har ingen aning om vem pojken är idag.Vad som hände är antagligen obetydligt för honom nu. Den natten är däremot helt betydande för vem jag är, även om händelsen snart enbart skulle bli en av många. Mitt hjärta krossas när jag tänker på hur bekant jag är med orden i den här texten, hur många gånger jag hört liknande berättelser och att det trots det finns folk som förnekar att de finns över huvud taget.
I slutändan är det inte bara en berättelse om mig. Det är en berättelse om en pojke, om en man och män. Om flickor och kvinnor som fortfarande tvingas stå upp för dem, istället för sig själva. Vi förtjänar att höras, så jag klappar för oss nu.
