Uppsala studentkår och jag 

Alla åsikter är skribentens egna.

För drygt ett år sedan blev jag invald som vice ordförande för Uppsala studentkår, Sveriges äldsta studentkår, och idag kliver jag officiellt av och lämnar över facklan. Ett år som kårpamp, vilken grej. Vad har jag fått göra? Uppleva? Genomlida?  
                 
Hösten 2021 var kårvalet några månader bort och Uppsala studentkår, som jag då inte hade någon särskild koll på alls, verkade som en rolig och viktig organisation att engagera sig inom. Jag lockades av idén om en demokratisk verksamhet för och av studenter, där vi faktiskt har något att säga till om. Detta, i kombination med ett partisystem som tvingar fram idéer, ansvarstagande och demokratisk medvetenhet, uppfattade jag det som en anomali i dagens avpolitiserade tid som jag borde ge mig in i.                

Till min förvåning och glädje gick valet väldigt bra, något jag tycker visar det vackra med demokratin i Uppsala studentkår. Vilka som helst kan gå samman i ett parti, utan större erfarenheter men med ett driv och idéer, ställa upp och vinna förtroendet hos medlemmarna för att få vara med och styra. För mig ledde det till att få förtroende att leda kåren som vice ordförande.            
Att jobba heltid för kåren har varit det mest lärorika jag någonsin gjort. Jag har fått träffa och lära känna så otroligt kunniga, trevliga och inspirerande människor, från Uppsala och över hela landet. Inte visste jag att lundensare också var rimliga människor?                

Som ansvarig för kårens politiska arbete och externa relationer har jag fått kasta mig in i att ta fram politiska kampanjer, stå på campus och prata med studenter om våra förslag, bli intervjuad i media och så smått agera agitator. Om någon hade sagt till mig i början av mitt år att vårt politiska arbete skulle leda till att högskolekaféer över hela Sverige skulle sänka priset på kaffe så hade jag nog skrattat, men det är just vad vi lyckades med. Det har verkligen stärkt min övertygelse om att vi studenter ska fortsätta vara en högljudd röst som både försvarar och flyttar fram våra positioner i det vi tror på.

Något som förvånade mig lite var den stora mängden representation som uppdraget inneburit, inte bara i “seriösa” möten med andra kårer och högskoleaktörer utan även på gasquer och andra roliga tillställningar vi blev inbjudna till. Det har verkligen varit en guldkant på uppdraget, eftersom det gjort att jag fått uppleva stora delar av vad som gör Uppsalas studentliv så kolossalt mycket bättre än övriga landets. Det gäller bara att se upp så att sömnen och levern hålls i schack.    

Men allt har såklart inte varit enkelt eller roligt, vilket skulle kännas oärligt att utelämna. Som i alla jobb och uppdrag har funnits tider då det känts tungt och slitsamt. Långa dagar och sena kvällar, jobbiga situationer eller problem som du aldrig ställts inför tidigare som måste åtgärdas pronto. Men de jobbiga stunderna har alltid följts av lika många (om inte fler) roliga och givande stunder, särskilt med hjälp av stöttande kollegor och arbetskamrater.    

Att få lägga all sin tid ett helt år på att arbeta för att studenter ska få det bättre är en otrolig ynnest och något jag är så tacksam över att ha fått förtroendet för att göra. Det många studenter, särskilt nya, inte är medvetna om är att mycket av det vi tar för givet idag inte har givits till oss, utan kämpats för och krävts av tusentals å åter tusentals studenter innan oss. Studentinflytande, anonyma tentor och paus under föreläsningarna är inte verklighet på de flesta av världens universitet, för där saknas starka studentkårer.

I mångt och mycket har jag endast fört studentkampen vidare, med min lilla prägel. Men nu är det dags att lämna Uppsala studentkår. Inte helt såklart, för stolt medlem kommer jag alltid att vara, men det är dags att passa vidare förtroendet och ansvaret. Och det är kanske det finaste i uppdraget. Studentengagemanget ska vara rörligt, lite galet och roligt, men det bygger på att vi är många som för kampen vidare för våra rättigheter. Jag är säker på att ytterligare tusentals studenter under hundratals år efter mig kommer sätta sin prägel på kåren, på studentföreningarna och på nationerna, och fortsätta arbeta för vad som gör Uppsala till Uppsala.
                        
Tack för min tid i kåren, vänner. Vi ses på barrikaderna! 
Alexander Wilson van Deurs