Kan jag inte bara få vara en vanlig student?

Känsla av att delta i något stort spratt i hela kroppen på mig. Men jag visste ingenting. Ingenting om studentlivet, studenterna, lokalerna eller studierna. Jag visste inte om jag skulle förvänta mig att få möta en amerikansk collegeliknande scen den första gång jag klev in i universitetets lokal.

Hur svårt skulle det vara? Var lärarna och professorerna stränga? Skulle allting vara helt annorlunda mot gymnasiet? Skulle jag, som kom direkt från gymnasiet kunna ta en examen från universitetet, trots att jag inte visste något om vad gav mig in på?

Jag fick inte direkt fjärilar i magen när jag satte min fot på Kulturantropologiska institutionen. Jag förundrades bara över hur litet allt var. Jag hade förstås trott att hela universitetet var en enda stor enhet och att alla höll till i universitetshuset.
Ingen hade förberett mig på studentlivet. Ingen sa något om de olika institutionerna, inte heller att man skulle ingå i en nation eller att man fick ta så mycket eget ansvar för studierna. Nu var jag alltså officiellt vuxen. Vad visste jag om tentaperioder, tentafestande (antingen firande eller tröstande) och seminarier?

I början la jag ner hela min själ i allt vad studentlivet innebar. Det allra roligaste var alla de kontakter jag fick med andra studenter. De mest skilda personer kom att bli nära vänner. Det var intressant att få se att Uppsala egentligen har många utbytesstudenter.
De utbytesstudenter jag har lärt känna under mina år som student har jag fortfarande kontakt med, även om de flesta inte längre bor kvar i Uppsala eller Sverige.

Från att ha varit en osäker recentior utvecklades jag rätt snabbt till en skojfrisk (förutom under tentaperioden) och världsvan student.

Först och främst är jag en ung kvinnlig student, men jag är också en kvinnlig student med invandrarbakgrund. När jag möter både första och andra generationens invandrare får jag ofta positiva reaktioner när de får höra att jag, ung invandrartjej, studerar vid ett av Sveriges bästa universitet. Eftersom jag då är en som tagit mig framåt och lyckats komma in på en akademisk utbildning, kan jag anses vara en förebild för de yngre med invandrarbakgrund som vill söka sig till högskolestudier. Det som stör och förvirrar mig är att min kulturella bakgrund alltid lyfts fram. Att jag är en ung studerande kvinna som tillhör andra generationens invandrare står i fokus, snarare än att jag är ung studerande eller något annat för den delen. Självklart är det en fördel att jag har andra erfarenheter att dela (bra också om jag skulle vilja läsa juridik) men det kan också vara förvirrande att både anses som svensk studerande samtidigt som min invandrarbakgrund är i fokus.

Jag är inte född i Sverige men har upplevt hälften av min barndom här. Däremot har jag min framtid i Sverige. När jag skulle presentera mig för en kurs med många utbytesstudenter fick jag säga att jag var en svensk studerande men kände samtidigt att jag behövde tillägga att jag ursprungligen kommer från ett annat land. Mitt utseende säger ju allt annat än svensk. Att jag berättade detta underlättade säkerligen för utbytesstudenterna men förvirrade mig. Jag lever efter svenska värderingar, är uppvuxen här och har studerat här i nästan hela mitt liv. Dessutom lever jag ett vanligt svenskt studentliv.

Så istället för att vara det ena eller det andra, kan jag inte bara få vara student?