Bort från Sverige ska jag

Krönika
Karolina Nylund-Hansson (prao)

Tyvärr, så misstänker jag att om man vill bli någonting alls (du är inte ditt jobb), vilket jag i och för sig inte vill, så är universitetet den enda vägen. Kanske så är jag bestämd efter gymnasiet, eller så blir man aldrig det. Att man blir säkrare med åren är kanske bara en myt för att få barnen att lita på sina föräldrar. Om det nu är så, är jag körd.

Vad som verkar mest säkert är nog att strunta i att börja plugga om jag känner att det verkligen inte känns bra, och så känns det nu. Även om mina föräldrar blir arga, det är mitt eget liv och inte deras, bör jag inte stanna kvar i min unkna studentkorridor. Om man inte är redo för vad allt universitet innebär och inte känner sig speciellt entusiastisk inför det bör man nog inte heller ge sig in i leken. (Plötslig planering: Resa lite efter studenten skulle inte skada.)

Om jag nu skulle välja universitetet skulle det säkerligen inte vara i Sverige. Då skulle jag riskera att bo kvar här hela mitt och det verkar trist. Svenskar är så mjäkiga, inställsamma och konservativa. Fast människor, gigantisk generalisering där, kanske är så i största allmänhet världen över och att flytta från sitt hemland skulle inte ändra på den saken. (jag är skeptisk.) Svenskar blir värre desto längre upp man kommer, i Skåne är de glada och utåtriktade, sen känns det bara som att det går åt skogen, ursäkta ordvitsen. Men jag siktar inte på ett toppjobb, jag vill inte bli förmögen. En miljard; vad gör man med så mycket pengar? De enda glada miljardärerna verkar vara de med ett fungerande liv innan och de som skänker massvis med pengar till välgörenhet. (Var tar egentligen pengarna som skänks till organisationerna vägen? Ingenting verkar någonsin bli en gnutta bättre för varken cancerpatienter eller svältande barn. Rena rama Oceanien)

En sak är säker: bort från Sverige ska jag. Bort från de självgoda socialdemokraterna med den surnande gräddbakelsen Göran Persson i spetsen, och bort från Allsång på Skansen. Usch, Göran Persson, självgodheten personifierad. Usch, kungafamiljen. När vi inte längre är en socialdemokratisk monarki kan jag tänka mig att återvända. Men till dess planerar jag att hålla mig borta. Jag kommer vara den enda fyrtiofemåringen som bor i en studentkorridor i Lund.