Brideshead revisited
Som varande anglofil har jag valt bort USA och Asien för Edinburgh. Skottlands huvudstad är lika europeisk som den är anrik. Det är min första vecka på universitetet, även kallad freshers week. Jag står på ett torg från tolvhundratalet, väntar på att bli registrerad, insuper atmosfär.
Detta är vad jag förväntar mig: Brideshead revisited.
Brideshead revisited, eller En förlorad värld (en gång en roman av Evelyn Waugh, senare en tv-serie, nyligen en film) handlar om brittisk överklass på godset Brideshead under första halvan av 1900-talet. En elit som många svenskar gärna låter sig förtrollas av. Välskräddade kläder (tweed), släpigt men elegant brittiskt uttal, familjegods på landsbygden, internatskolor. Själv ryser jag av välbehag när jag ser väluppfostrade, skotska barn i skoluniformer (skoluniformerna är för övrigt anledningen till att inga vuxna britter bär tweed längre).
Studenterna i Edinburgh lever ett semi-liv i spillrorna av en förlorad värld. De bor centralt i fantastiska sekelskifteshus (i Edinburgh ser alla hus ut som Hogwarts). Lägenheterna är stora och en gång vackra, även om tapeterna nu hänger i flagor och lamporna är lagade med tejp. Om nätterna hörs mössens tassande över golven. Varje rum har en öppen spis som inte går att elda i och fönster som inte går att stänga. Värmen slår man inte på förrän det blir frostrosor på glasrutorna. Det är i december eller så.
Av den brittiska överklassen à la 20-tal syns med andra ord bara skuggor, hörs bara ekon. Men en sak har 20-talets och 2000-talets Storbritannien gemensamt - föraktet för underklassen.
När studenterna lämnar registreringen viskar de i varandras öron om chavs. Den grupp av människor som är definitionen av dålig smak. Som sitter längst bak i bussen, som hänger på offentliga platser, som ofta uppträder hotfullt. Vi har alltså:
Ängslig kaxighet istället för klädsam arrogans.
Burburrykeps istället för välskräddad tweed.
Fejkdesign istället för kronjuveler.
Tonårsgraviditet istället för inavel.
Beckhamfamiljen istället för kungafamiljen.
Kort sagt: chavs är vulgära. Tidigare generationer hade kallat dem nouveau.
Det är förstås uppenbart att ordet chav är ett nedlåtande, patroniserande sätt att förhålla sig till människor med låg social status. Det är knappast en slump att det är i Storbritannien som underklassen är bland den mest aggressiva i Europa.
Därför vet jag att jag inte borde ha gått med i sällskapet för klassiska språk (där jag hoppades att tweedmänniskorna skulle sitta med ett cigarettmunstycke i ena handen och en kopp te i den andra) direkt efter inskrivningen. Jag, tillsammans med er andra anglofiler, cementerar rådande maktsystem med vår faibless för eliten. På så sätt lever klasstänket kvar - det är ingen förlorad värld. Och en bättre värld kan vi nog inte förvänta oss förrän chavs flyttar in i Brideshead (eller på universitetet kanske) och det serveras fried marsbar i pappersstrut istället för silverte i the main drawing room.
