Ishjärta

Det tar 45 minuter att flyga från Edinburgh till Dublin. Liksom i Stockholm delas staden upp i norr och söder. Floden Liffey skiljer det rika Southside (där James Joyces Leopold Bloom vandrade runt en dag) från det ruffigare Northside (som har sin egen författare i Roddy Doyle). Stadskärnan är kompakt och en märklig blandning av nedgånget och nybyggt. Uteliggarna är lika många som pubarna (det vill säga en i varje street corner. Ibland två). Mitt i stan tronar en fallosliknande ljusspira, också känd under namnet the stiffie by the Liffey.
Staden vetter mot Dublin Bay. Fyrarna blinkar, fabriksskorstenarna bolmar ut rök, och hamnen ser ut att vara byggd av rött, blått, grönt meccano. Det ligger ett chipper-place upp mot vägen med den godaste och svindyraste fish and chipsen i världen.

Jag är på väg mot den katolska mässan. I mitt land går man inte till kyrkan, men jag är inte i mitt land nu. Jag börjar med att förundrat iaktta hur människor knäböjer och korsar sig. En barnkör sjunger, vi läser böner, prästen håller en intelligent och stundtals ganska rolig predikan, folk knäböjer och korsar sig igen, nattvard intas, mer sång och knäböjande, och så vänder vi oss om och hälsar på varandra: pleased to meet you, pleased to meet you. Jag vill känna mig som en deltagare och inte betraktare, men det är omöjligt. Jag har, hur mycket jag än önskar, inget naturligt förhållande till detta.
Efteråt talar jag med en äldre man i paddy-keps.
- Det var länge sedan jag träffade en svensk flicka, kan du nämna två svenska löpare? Jag var löpare själv en gång i tiden, och du förstår, Marlene, jag träffade den svenske boxaren Ingemar Johansson på en flygplats för nästan 60 år sedan. He gave me his card. Om du ger mig din adress ska jag skicka det till dig.

En smula överväldigad är jag av hur irländarna ständigt upprepar mitt namn (i alla dess upptänkliga versioner: Marlene, Marlin, Molly). Uppmärksamt lyssnar de för att sedan mer eller mindre diskret föra över samtalet på sig själva. Att alla trivs är viktigt. Varma blickar, mjuka händer, snabba leenden. Det kallas charm. Själv har jag noll charm, vilket jag tror beror på detta: i mitt land är intresset för andra människor svalt, i mitt land är ansiktena uttryckslösa, i mitt land skiter man i om folk trivs. Jag är alltså inte van. Stel som en isskulptur blir jag av värmen och uppmärksamheten riktad mot mig. Generositeten och omtänksamheten står inte i min makt att återgälda. Ishjärtat bultar.
Jag var ung/när jag bröt förlovningen/med detta djävulska land/detta avlånga ishjärta/detta sjuka/sadistiska urberg, skrev Bruno K Öijer.
Men för mig är det för sent att bryta, jag är fjättrad av en kedja som med magnetisk kraft drar mig tillbaka mot Stockholm, Sverige. Där de sociala koderna är mina, där mitt ansikte får vara lika likgiltigt som Michelle Meadows i Darling, där himlen är skär, kall och stilla och där elnäten sträcker sig till världens ände. Där det snart tänds eldar för att fira några fattiga månader av vår.