Ateistisk gudsfruktan
Wanker, Cunt, Fuck. Helvete, Fan, Djävlar. Om det är sant att svordomar speglar ett samhälles rädslor, präglas Storbritannien av sexualskräck och Sverige av helvetesfruktan. Jag vet dock inte hur mycket sanning det ligger i det påståendet, särskilt i ateistiska Sveriges fall (85 procent av befolkningen tydligen) kan det tyckas paradoxalt med religiösa svärord. (En vän till mig: Oh no, she said the opposite of heaven? )
Läser fnissande en lista över översättningar av svenska svordomar där wanker översätts med moderat - ja, det verkar kanske mer rimligt i en svensk kontext.
Nämnda allmänt utbredda svenska ateism är något som jag ofta misstänker. Jag tycker att den är självrättfärdigt pådyvlande, förmäten och historielös. Inte sällan lite korkad också: jag tror inte på Gud, jag tror på mig själv. Jaha, vad fan (notera: religiös fördom) betyder det då?
Det där med att tro på sig själv så himla ( ) mycket går hand i hand med ett slags desperat individualism som jag börjar tro också är typisk skandinavisk. Individen ska klara av allt. Jag tror inte på Gud - jag tror på mig själv.
Kanske finns det ändå någon form av rimlighet i det faktum att våra svordomar kretsar kring religion, för någonstans är vi ju rädda för den. Vi är rädda för att den ska begränsa den där friheten och individualismen. Och därför går vi till attack mot religiösa irrläror med samma frenesi som inkvisitorer. Nu senast en misstänksamhet mot katoliker - ja, katoliker vill att den där våldtagna brasilianska åttaåringen som gjorde tvillingabort ska brinna i HELVETET. Och jag konstaterar: religionskritiken är lika vulgosmetig som religion kan vara sentimental.
Säkert har Sverige mycket att tacka ateismen för, säkert. Och i en internationell kontext är den fortfarande unik och kanske revolutionerande. Men själv känner jag mig dränerad, berövad på någonting viktigt, och detta tomrum tvingar mig att samla andra skatter när jag inte får samla andliga. Av alla gånger jag har blivit ifrågasatt i min svenskhet, tog jag mest illa upp när min katolskt uppfostrade flatmate spände ögonen i mig och sa att Sverige är ett materialistiskt land. Tog illa upp för att det är sant. Är det inte platt-tv så är det Karin Westerkläder, och är det inte Karin Westerkläder så är det antika bokhyllor.
Enligt sociologen Max Weber har vi protestantisk kristendom att tacka för kapitalism. Man får väl säga då att ateism är det nya protestantiska, och att skillnaden inte är särskilt stor. I ateistiska Sverige är individualismen strävan, materialismen målet. Gud har blivit Mammon, men skuldkänslorna och arbetsmoralen förblir densamma. Religiös känslosamhet gick ju ändå lite dåligt ihop med Sverige som koncept. Ateism, däremot, bildar tillsammans med individualism och materialism en hårt sammansvetsad treenighet som för tankarna till gråa skärgårdsklippor, svarta acnekläder och vita Arne Jacobssonmöbler. Och nåde den som svär i vår färglösa, stilrena kyrka.
