Att mäta jämställdhet
Nyligen beslutade områdesnämnden för humaniora och samhällsvetenskap att ta fram ett förslag till fortsatt arbete med jämställdhet. ”Många har reagerat på begreppet genusmärkning vilket lett till att fokus hamnat på andra saker än det som var huvudfrågan”, säger vicerektor Margareta Fahlgren i ett pressmeddelande. Så kritiken mot det inledande förslaget handlade alltså bara om ett olyckligt ordval? Nej, debatten har tvärtom blottlagt en grundläggande motsättning.
En man som inte sopar konflikten under mattan är professor emeritus Tore Frängsmyr, som i januari gick till storms mot förslaget på SvD Brännpunkt. Han begår dock en annan synd när han inte anstränger sig för att göra förslaget rättvisa. ”Före jul utgick ett påbud vid Uppsala universitet om att hela världen skulle genusregistreras”, skriver han, och blir synbarligen så belåten med sin referens till Lukasevangeliet att han glömmer påpeka att det i själva verket inte alls rörde sig om ett ”påbud” utan om ett utkast till förslag som skickats på remiss till fakulteterna med förslag om fortsatt utredning.
Vad det handlar om är att institutionerna, med ekonomiska fördelar som morot, ska kunna ansöka om att bli genusmärkta. Märkningen föreslås bygga på en kombination av självvärdering och extern granskning. För att få godkänt-stämpeln ska institutionerna uppfylla vissa kriterier. Undervisningen ska utföras av lika många kvinnor som män. Kvinnliga och manliga studenter ska få lika stort utrymme i undervisningen. Kurslitteratur ska vara författad av både kvinnor och män och böcker som saknar genusperspektiv ska problematiseras ur ett sådant.
Vissa kriterier, till exempel granskning av kurslitteratur ur ett genusperspektiv, ska ovillkorligen vara uppfyllda. För andra kriterier, som en jämn könsbalans bland lärarna, gäller att det ska bedrivas ett ”aktivt, långsiktigt men ändå konstaterbart konkret förändringsarbete.”
Flera av fakulteterna har starka invändningar. Kritiken gäller bland annat att det saknas ett tydligt syfte och att kön ges en särställning i förhållande till andra diskrimineringsgrunder. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden påpekar att det är olyckligt att koppla samman åtgärder som syftar till att skapa jämställda arbetsformer med åtgärder som rör innehållet i undervisningen; juridiska fakulteten undrar om universitetet verkligen bör märka sina medarbetare efter deras förmåga att implementera politiska mål. Nu ska alltså ett nytt förslag tas fram.
Den som påstår att det råder jämställdhet på universitetet talar mot bättre vetande. De flesta är kanske också överens om att fint prat är en dålig strategi för att komma åt problemet. För att nå tydliga resultat krävs vassa instrument, men det är inte problemfritt. Ett illustrativt exempel är idén om att ge manliga och kvinnliga studenter lika stort utrymme. För att kunna förverkliga målet måste man mäta ”utrymmet”, rimligen genom att klocka hur länge folk pratar. Statistiskt sett talar män mer än kvinnor i de flesta sammanhang, vilket kan bero på bristande jämställdhet. Men i en seminariegrupp med tio deltagare kan det inte förutsättas att det är just könsmönstren som påverkar fördelningen av talartiden. Den som har läst boken kan få hålla igen till förmån för någon som sitter och svamlar.
Kanske vill man inte gå så drastiskt tillväga, men då blir det å andra sidan svårt att visa tydliga resultat. Avvägningen gäller värdet av ökad mätbar jämställdhet kontra de negativa konsekvenserna av ideologisk kontroll uppifrån.
