Utan personligt ansvar


Ett återkommande tema i mina ledare har varit personers brist på självinsikt och, i viss mån, ovilja att se sitt eget ansvar. Det är en åkomma som jag tror kanske primärt plågar ”yngre” generationer, alltså typ millennials och framåt (där jag själv ingår ska understrykas. De eventuella finger som pekas på er, pekas också åt mig själv).
Min allra första ledare för Ergo handlade om hur jag drabbades av en smärre kris när jag insåg att jag inte hade skickat in min studieförsäkran till CSN, vilket alltså krävs för att man ska få sina pengar. Jag hade lagt kuvertet åt sidan för att det hade ett fönster (= boooriiing). På något vis kunde jag känna mig kränkt över att ingen hade upplyst mig om att jag borde ha koll på att man skulle skicka in studieförsäkran. Dittills hade det mesta i mitt liv serverats på silverfat och nu fick jag inte ens se menyn innan jag serverades en bajsmacka.
“Vadå? Måste jag själv kolla upp vad som gäller?”
Liknande kriser har uppstått när jag insett att man aktivt måste skaffa hemförsäkring, kontakta elleverantör, anmäla sig till tentan och frosta av frysen. Jag var helt enkelt extremt dålig på att vara vuxen fram tills jag fyllde typ 26. Då hade jag hunnit bocka av i alla fall de mest grundläggande punkterna på den myndiga personens “att göra”-lista.

Och här vill jag då i all välmening peka finger (pekfingret alltså, inte dess granne) åt er som läser det här. För jag tror att väldigt många av er – dock givetvis inte alla – lider av samma åkomma som jag. Man tror att samhället är skyldig att köra ner information om allt i halsen på en, eller helst bara tar en i hand och fixar allt. Det ser vi här på Ergo inte minst på den mängd studenter som kontaktar universitetet för att “överklaga” ett antagningsbeslut för att de själva glömt att tacka ja till sin studieplats. Det är lite som att överklaga att jag själv struntat i att betala en räkning. Men det går liksom inte att komma undan med argumentet att man inte visste att man skulle gjort något som man fått tydliga instruktioner om att göra om man bara hade bemödat sig att läsa den information som finns att tillgå.

På samma sätt tror jag att många unga inte har en aning om vad de ska göra om en kris uppstår. Alltså en riktig kris, inte att man har underlåtit att öppna ett fönsterkuvert i tid. De flesta utgår rimligen från att inget kommer hända, eller att om något faktiskt händer så tar någon annan täten och säger åt en vad man ska göra.
Enligt Christina Boman, säkerhetschef vid UU som vi intervjuat på sida 14, är unga stadsbor i gemen sämre förberedda än andra om en kris skulle uppstå. Hon menar att det är upp till var och en att läsa på och vara förberedda i den mån det går om något faktiskt händer, att man har ett medborgaransvar.
Är det kanske inte dags att faktiskt läsa i alla fall universitetets säkerhetsföreskrifter? Kolla upp var nödutgångar och skyddsrum finns? Inte för att en kris nödvändigtvis är nära förestående just nu, men för att man ska vara redo den dagen den faktiskt är det.


Annons

Annons

Läs mer

2019-05-15 12:42
”De uppsaliensiska studenttidningarnas historia är en föga uppbygglig följd av vackra men vaga föresatsers oupphörliga…
2019-04-08 10:01
Snart drar årets kårval igång (yay), men till skillnad från tidigare år har jag inte tänkt viga min ledare åt denna…
2019-02-12 12:04
”Jag känner en snubbe som är bra på det här...”Den meningen är det numera skottpeng på om den uttalas i närheten av…