Et tu, Studentlivet?
När jag säger att jag har varit förskonad från sexuella trakasserier så menar jag inte att jag inte har blivit utsatt för sexuella trakasserier. Det innebär inte att jag inte är rädd när jag går hem ensam om kvällarna och det innebär inte att jag inte har haft ovälkomna händer på min kropp.
Vad det innebär är att jag till exempel aldrig har blivit nedtryckt på golvet och fått min tröja uppdragen och att jag aldrig har fått en kukbild av en manlig kollega. Jag är förskonad. Men det är ju helt åt helvete att diskrepansen mellan ordets ursprungliga betydelse och sättet jag och många andra använder det på i det här sammanhanget är så stor.
På samma sätt tänker nog många att studentlivet, eller i alla fall universitetslivet, nbsp; är förskonat från sexuella trakasserier. Man lever i någon slags villfarelse att man är en ”huvudfoting”, som forskaren Anneli Häyrén på centrum för genusvetenskap uttrycker det. Att intellektet trumfar den fysiska kroppen.
Men den gör ju aldrig det.
Enligt en granskning som SvD har gjort har 17 svenska universitet och högskolor noll anmälningar om sexuella trakasserier sedan 2010, däribland Uppsala universitet. Inte konstigt att myten om huvudfotingen lever kvar. Men att inga anmälningar gjorts betyder givetvis inte att de inte har skett. Dock är det långtifrån självklart vem man ska vända sig till om man upplever att man utsatts för sexuella trakasserier av en kursare, en korridorsgranne, eller till och med en universitetsanställd. Det är för den delen långtifrån självklart var gränsen går för sexuella trakasserier. Måste någon ta på mig? Kalla mig något nedsättande med avseende på mitt kön, min sexuella läggning eller min könsidentitet? Eller kan det vara mer subtilt än så?
Jag vet faktiskt inte. Men det är tydligt att något är på väg att förändras som kanske kommer göra det mer självklart att tystnad i alla fall inte är lösningen.
nbsp;
Fotnot: Texten skrevs och publicerades i den tryckta versionen av Ergo innan Akademiuppropet blev känt.