SKIVRECENSIONER

The Flower Kings
Unfold the Future
(InsideOut/Border)
5/5

Man blir aldrig profet i sin hemstad. Eller kanske hemland? En som torde vara väl medveten om detta är Uppsalasonen Roine Stolt. Efter närmare trettio år i rockbranschen och ett 90-tal proppfyllt med skivutgivningar och världsomspännande turnéer är varken han eller hans skötebarn Flower Kings något överetablerat namn. Nu om någonsin är det dags för ändring. Unfold the Future är nämligen namnet på årets starkaste skiva alla kategorier. Åtminstone om man är vän av expressiv, explosiv, suggestiv och alldeles, alldeles underbar rockmusik.
Liksom på Blomsterkungarnas sju tidigare album bjuds det på sockersöta popmelodier, metalliska riff, pompösa arrangemang och galna tema- och tempoväxlingar, men nu är bågen än mer spänd. Fusionjazz, Frank Zappa… och mycket mer. Den enorme Hasse Fröberg är om möjligt en ännu starkare sångare än vanligt - är det möjligen för att han här får fightas med Pain of Salvations Daniel Gildenlöw?

av Daniel Reichberg

Looptroop
The Struggle Continues
(David vs. Goliath/Burning Heart)
4/5

Att Looptroop ligger på Burning Heart känns ganska naturligt. Det finns element hos Looptroop som lätt införlivas med den punkvänster som bolaget associeras med. Looptroop har sammanfört den rebellmusik som når Sverige, reggae och hiphop, med de indievärderingar som finns sedan gammalt i punkscenen. Ett punkband som lyssnat på reggae och hiphop, alltså, på samma sätt som International Noice Conspiracy är punkare som lyssnat på sextiotalets soul och garagerock. Nu låter knappast Looptroop som Clash med rappare, utan rent musikaliskt så handlar det om hiphop, det är mer rebellens attribut som Looptroop norpat. De viftar med röda fanor, bråkar med snutar och tar tillbaks gator, de är dreadheads som inte vill ha med Babylon att göra samtidigt som de är hiphoppigt kaxiga när de berättar om hur jäkla bra de är. Det finns en paradox här, deras självförhärligande texter krockar med deras vänsterkollektivism. Det blir lite tomma tunnor över det hela, något som gruppen verkar vara medvetna om. Låten Get Ready handlar om att det kanske kan finnas saker som är viktigare än att vara den bästa rapparen med bäst flyt i texterna. Den som innehar dessa egenskaper i gruppen, Promoe, skriver i en kommentar till låten att om man tänker för mycket när man skall göra en skiva så finns chansen att man inte ger ut den alls. Samma sak gäller recensioner, ibland är det dags att sluta analysera. Det här är en väldigt bra skiva, den har sina skönhetsfläckar, men det gör den bara charmig. Den är välproducerad med ett snyggt cd-häfte med alla texter och små kommentarer till varje låt. Jag rekommenderar den till alla som inte har en morbid rädsla för hiphop.

av Björn Gylling

Daniel Lemma
Meeting at the building
(Warner)
4/5

Daniel Lemma står inför den svåra uppgiften att följa upp ett succéartat debutalbum. Efter framgångarna med If I used to love you verkar den 31-årige göteborgaren faktiskt lyckas undanröja misstankarna om en tillfällig lyckoträff.
Meeting at the building innehåller en hel del olika genrekombinationer. Inbakat i en generös r’n’b gömmer sig flera stildrag, bland annat reggae och gospel. Tankarna går även ibland till amerikansk folkmusik. Det svänger ganska bra om ett väljoljat rytmiskt musikmaskineri och dessutom får låtarna en viss guldkant av medryckande blåsarrangemang och stråkslingor. Med en röst likt ett bräkande får sätter Daniel Lemma en skön personlig stämpel på musiken tillsammans med en ganska lättsam ackompanjerande inramning. Inget är överarbetat, uttrycket är behärskat men ändå livfullt.
Första halvan av plattan är övertygande med Huntsmen och den söta balladen, tillika första singeln, Cordelia. Ett plus utdelas för valet av Rebecka Törnqvist som duettkompis i Straigth arrow. Tyvärr finns en tendens till uttröttning om man lyssnar för länge på plattan. Låtarna blir lite monotona och rytmerna för tjatiga. Fler överraskande inslag som hindrar musiken från att stå och stampa hade behövts.
I det sparsmakade opolerade svenska soul- och r’n’b-facket är Daniel Lemma kung i sitt eget rike. Man får det något naiva intrycket av att man lyssnar på originalmusik utan kommersiell prestige. Med detta och första halvan av Meeting at the building i bakhuvudet når albumet ett snäpp högre än en trea i betyg.
Den 14:e november har Daniel Lemma turnépremiär på Katalin med sitt band The Cherrybombs.

av Nina Fredriksson

Håkan Hellström
Det Är Så Jag Säger Det
( Virgin)
3/5

När Håkan Hellström släppte sin första skiva för två år sedan var det många skribenter som charmerades över hans referenshyllande till sina idoler. Till exempel så var ju flera textrader ordagranna översättningar av Morrisseytexter. Den här gången är snaran åtdragen och förlagen har (som vanligt två år för sent) insett att det faktiskt kan finnas ekonomisk vinning i att stämma gentlemannatjuven från Göteborg.
Så nu när Håkan väl släpper sin andra skiva är det väldigt lite av fokus som faktiskt når själva skivan. Det är klart att det är svårt att skriva om Håkan utan att beskriva varifrån man misstänker att han fått inspirationen, men personligen gillar jag hans musik för dess glädje och passion snarare än de smarta låtstölderna. Även denna gång finns det förstås anledning att plocka fram referensboken och peka ut vilka nedslag i musikhistorien som Håkan har gjort. Från det vita Dexy s-svänget i inledande Mitt Gullbergs Kaj Paradis (och singeln Kom Igen Lena förstås) till gitarrplocket i Rockenroll, Blåa Ögon - Igen som påminner lite om Beatles Blackbird och så vidare. Håkans ljudmässiga signum har blivit grumligt ljud och maximal reverb på gitarren, och sedan jag väl vant mig älskar jag det. Speciellt på enkla singer-songwriter-nummer som Den Fulaste Flickan I Världen och på vis-ep:n han gjorde i våras. Den här gången lyser nyss nämnda spår tillsammans med Rockenroll, Blåa Ögon - Igen starkast på balladfronten.
Precis som debuten är det här en bra skiva med små svackor här och var. Som utlovat är det denna gång mer samba och rytmer, och kanske lite mindre gitarrlarm. Personligen hade jag nog velat tona ner svänget till förmån för melodierna och poprefrängerna. Visst finns här även den här gången bevis på Håkans excellenta låtskrivande, men det finns också några antiklimax där höjdpunkten uteblir och ersätts av en karnevalstämning som i alla fall jag har svårt att blir exalterad av. Droppen är nog Mississippi Kan Vänta som faktiskt bara är fånig och, eh, svängig.
Resten av spåren är bra. På förra skivan var det Vän Med En Bil som jag gillade bäst. På nya skivan finns inget spår jag gillar så mycket, men det finns nästan bara bra låtar, vilket normalt sett är ett bra betyg. Kanske ville jag så gärna bli knockad till marken att betyget bra blir en besvikelse.

av Roger Gunnarsson

Kelly8
The Setup
(Bombed Out Records)
3/5

Med The Setup presenterar sig Uppsalakvartetten Kelly8 genom att riva av sju låtar på knappt 20 minuter. De har tidigare medverkat på ett par samlingsskivor och nu är det följaktligen dags att pröva de egna vingarna. Resultatet beskrivs enklast som energisk emo-rock, kryddad med kraftfull och attitydrik sång ur PJ Harvey-skolan. Trummor och gitarr jobbar ofta frenetiskt men helhetsbilden blir relativt melodiös, mycket tack vare sången. Redan under första lyssningen infinner sig en känsla av att man hört det förut men The Setup är trots det en ganska trevlig historia. Är du vän av skramlig alternativ rock har du anledning att hålla ögon och öron öppna om dina vägar korsar Kelly8 s.

av Roderick Engberg

Sigur Rós
( )
(Fat Cat/Playground)
1/5

Sådana här skivor brukar komma; en omedveten ironi som drar en våt filt över en upphaussad musikstil; en skiva så dålig att alla borde kunna se att kungen är naken. Sigur Rós är för den återuppväckta symfrocken vad Jumper var för indiepopen. Det är dags att raka av skägget och ta sig ur sin egen navel.
Det största frågetecknet med den här skivan är om Sigur Rós skojar eller inte. Ett tecken på att de skämtar är att de tydligen ska sjunga på ett eget språk. Detta språk består av en mening som låter precis som You sigh alone, alone och inget mer. Denna sjunger Jón Pór Birgisson gång på gång i falsett över vad som skulle kunna vara karaokeversion av en Coldplaysingel på 33 varv. Så funkar alla låtar. Ett annat tecken är att den enda text som står överhuvudtaget på skivan eller i cd-häftet består av loggan för Sigur Rós; inga låttitlar, inte ens ett skivnamn. Varför inte dra det hela ännu längre och ge ut en helt tyst skiva nästa gång? Eller ingen skiva alls.

av Björn Gylling

Mando Diao
Bring em In
(Capitol/EMI)
0/5

Mando Diao från Borlänge har inte haft svårt att synas och höras i media. Det är kanske inte så konstigt. Efter att ha satt sig själv på piedestal i musikhistorien, och inte dragit sig för att dissa alla andra band på kartan så är det klart att nöjesjournalistikens latmaskar ser det som en gratisartikel att be dem recensera heliga kor i fredagsbilagorna. Naturligtvis blir det rolig och provocerande läsning på journalistiskt jämställd nivå med dokusåpa-spaningarna.
Jag brukar i allmänhet tycka bättre om ödmjuka band än band som försöker krysta fram smarta aforismer eller - ännu värre - ska framhäva sin egen musik i varje andetag. Dock ska jag inte sticka under stol med att man blir lite intresserad och förväntansfull. I Mando Diaos fall är det inte mycket att bry sig om. Tråkig retrorock på bristfällig engelska finns det massor av band som spelar i Sverige, och säkert hälften av dem gör det bättre än de här grabbarna. Efter att ha lyssnat fem gånger på skivan har jag fortfarande inte hört den. Jag önskar nästan att den hade provocerat mig på ett sätt. Allra helst hade man förstås velat gilla det, men även ett hat hade varit okej. Då hade Mando Diao framkallat känslor hos mig. Nu känner jag ingenting, förutom att jag skrattar till då och då åt sångarnas lustiga uttal.
Skivan är uppdelad i två läger. Dels de impotenta rocknumren, som låter ungefär som ett coverband i Sälen som rockat till det lite , och dels de känslofyllda gubbrocksnumren som låter som Atomic Swing på en mycket oinspirerad singelbaksida. Jag vågar inte ens drömma om hur tråkigt det har varit att spela in den här skivan. Producenten Ronald Bood går som en hjälte ur askan efter att ha överlevt vad som måste ha varit vår tids tråkigaste inspelningssession. Jag undrar så hur bandmedlemmarna (födda i början av 80-talet) resonerade när de kom på textrader som I m gonna leave my old lady och I wanna love you but I m growing old . Är det ironi är det briljant, men jag tror tyvärr det är på fullt allvar.

av Roger Gunnarsson