Skivrecensioner
Organism 12
Petar på Döda Saker med Pinnar
3/5
(Juju records/Playground)
Den som längtat efter ett argsint återinträde på scenen av svensk hiphops kanske mest kompromisslöse rappare kommer att bli besviken, för det är en förändrad Organism 12 vi möter på Petar på Döda Saker med Pinnar .
Han har från förra soloskivan Bakom kulisserna och sitt medlemskap i Mobbade Barn med Automatvapen utvecklats från att effektsökande ha öst ur sig ursinne till att bli en gestaltande betraktare med en eftertänksam kontrastverkan som största styrka. Texterna är makalöst genomarbetade, nödlösningarna är få eller inga och inte sällan är rimmen femstaviga, superlativen rimmas på njuter av livet och liknande poetisk snits rosar marknaden.
De komplexa rimmen har dock av naturliga skäl medfört kompromisser beträffande sammanhang och textämnen. Så gott som samtliga fjorton spår är skrivna i omvärldsreflekterande jagform vilket blir enformigt i längden eftersom organismens tankar och skildringar inte är tillräckligt intresseväckande, det påhittiga ordflödet till trots.
Av skivans fjortons spår är åtta producerade av Flyphonic, fem av Dj Large och ett av Masse. Skivans bästa beat är signerat sistnämnde, som förmår använda samplingen som bärande element i stället för bara utsmyckning i den avslappnat svajande Får Jag Lov med gästrap av Chords. Vid sidan av Masse agerar Flyphonic här mer en kompetent hantverkare vid beatsmidandets ässja än det geniala jazzsamplingsmonster han är i Supascientifikus bästa stunder. Dj Large är snillrikare, märk särskilt samplingsleken med gruppnamnet Mobbade Barn med Automatvapen i Katter och Hundar och det luriga solot i 1000 Alper .
Nästa steg för Organism 12 är att gå mer utanför sig själv, så som han så svidande effektfullt gjorde på Karla Karl från Bakom Kulisserna . Ansatser finns förvisso, särskilt i Veritas där samhällets undermedvetna förkroppsligas i en skuggfigur som få har sett men alla vet finns till. Mer av den varan skulle göra Organism 12 till en angelägenhet även utanför kretsen av de redan dedikerade skallarna.
Björn Berglund
Probot
Probot
3/5
(Southern Records)
Först gjorde han revolution med Nirvana. Sedan blev han mainstreamlyssnarens favorit i Foo Fighters. Nu har Dave Grohl vänt blickarna bakåt, och placerat sig i mitten av en cirkel mer eller mindre (ö-)kända rockers ur idollistan. Ett renodlat metalprojekt har det blivit, vilket undertecknad hälsar med varmt välkomnande.
Tonen sätts omedelbart med Cronos från Venom på bas och sång. Psychophant, restless and wild skaldar och skanderar den lille britten, i den första av en rad våldsamma texter, skrivna och framsjungna av hjältar som Lemmy, King Diamond, Max Cavalera, Tom G Warrior, Lee Dorrian och åtskilliga fler.
Alla andra instrument hanteras av Grohl själv i denna trevliga mangelsoppa han ställt fram åt oss. Detta är nog det mest underhållande, men inte nödvändigtvis bästa, som Grohl någonsin varit inblandad i.
Daniel Reichberg
Weeping Willows
Presence
2/5
(EMI)
Hur man vet att det är för mycket skivbolag inblandat i en skiva: omslaget är av något naturligt och vackert, men ändå lite stramt och smart. Som sånadär snygga slanka hundar, vita tigrar eller löv i motljus. Över detta så har någon slängt på en stor gul klisterlapp där det står vilket band det är, att det är en ny skiva och så står det: Warning Copy protected . I det tjocka cd-häftet så står alla texter med liten stil på varsin sida uppe i ett hörn. Färgerna är mörka och allvarliga - vinröd, våt betonggrå. För att dölja att bandmedlemmarna är gorillahannar som druckit en och annan back backstage-bira för mycket så kan man antingen köra svindyr holländsk fotograf + solglasögon eller lite bilder på bandet i suddigt motljus på rökig scen. Lyfter man på skivan så står det under den att man inte får låna ut skivan för det är samma sak som att stjäla och då är man en dålig människa som vill att alla artister ska svälta. På baksidan så finns samma bild som på framsidan fast med en såndär tvärtomkamera. Väldigt smart och innovativt, eller hur? Sen står det längst ner på alla språk som finns att skivan är copy protected och att det kan vara problem att spela den i vissa stereor, typ bilstereo och sånt. Nähä Så björnen får traska bort till en kompis för att spela skivan, för inte funkar den i min dator, min cd-spelare eller min bärbara cd-spelare. Hos min kompis hackar den bara lite. Är det inte värre att sälja en skiva som inte funkar än att kopiera en skiva som inte funkar? The thieves are in power sjunger Magnus Carlsson på How could you forget?. Weeping Willows mutade in humorfri oerhört kompetent pastisch för ganska länge sen och håller sig där fortfarande. Välproducerat på det sätt som ljudtekniker gillar och i den tiosidiga pressreleasen pratar medlemmarna om alla artister de försöker låta som: Morrissey, Echo the Bunnymen, The Cure, The Rapture, David Bowie, Depeche Mode
Musik handlar inte om att låta som någon. Musik handlar om att uttrycka något. Weeping Willows uttrycker bara samma gamla vanliga pliktskyldiga vänsterromantik och att man är bra på att förstöra sitt eget liv och att man är jättekär. Nyckelordet är pliktskyldigt - texter ska ju handla om sådant, musik ska ju låta så här. I berusningen över att ha uppnått en skicklighetsgrad där man verkligen kan låta som sina idoler så har Weeping Willows glömt bort att idolerna var idoler inte för hur de lät, utan för att de fick hjärtat att banka.
Björn Gylling
Speedmarket Avenue
Im Going To Let My Swiss Army Knife Answer To That
4/5
(Fickle Fame/Border)
Det finns så mycket som skulle kunna bli fel med ett band som Speedmarket Avenue. I den vida genren svensk gitarrpop finns det som bekant både fåglar och fiskar, och tyvärr har jag nog känt att de sistnämnda tagit kommandot de senaste åren. Därför blir jag extra glad över Speedmarket Avenues debutalbum, som känns som ett bombdåd mot poserande indieband med mediaambitioner. En lovande försmak har funnits i vinylsingeln I Can Tell Be Her Eyes som kom för något år sedan, och trots att den saknade ordentlig distribution så nådde den ut till hängivna popnördar världen över.
Och jag tror det även är nördigheten i själva bandet Speedmarket Avenue som får mig att falla för dem, och inte bara sortera in dem som ännu ett Shout Out Louds eller Her Majesty. Okej, här finns ju låtar som dessa band aldrig skulle kunna skriva, men det är just det lite naiva och tafatta med Speedmarket Avenue som gör att de plockar hundra sympatipoäng bara på sin framtoning. Jag vet att det kanske är en löjligt obskyr referens, men det fanns ett otroligt bra norskt popband som hette Tables för ungefär tio år sedan. De inte bara lät mycket som Speedmarket Avenue, utan gav mig också samma behagligt sympatiska känsla med sitt sätt att skriva perfekta poplåtar och sedan hålla sig från att producera sönder dem till tråkig standard i studion. Hjälten här heter Fredrik Norberg, och är samme man som en gång i tiden var med i Popsicle och som producerade en minst lika lysande EP med Aerospace ifjol.
Det finns likheter mellan Popsicle och Speedmarket Avenue. Huvudpersonen Isak Klasson har en otroligt känsla för att skriva poplåtar. På samma sätt som Andreas Mattsson och Fredrik Norberg skapade svensk pophistoria i Popsicle, så smälter Speedmarket Avenue ihop idéerna från 60-talets Phil Spector-pop med nördindie som Violent Femmes, Hefner, The Mopeds och Tullycraft till ett enastående debutalbum. Det är rak pop, fast ändå snirklig nog att bli spännande och livfull. Låtar som Hes A Rebel och You Set The Terms kommer att följa med länge.
Roger Gunnarsson
Franz Ferdinand
Franz Ferdinand
3/5
Domino/Playground
Franz Ferdinand är en reaktion mot att det bara är killar på rockkonserter och att de ogärna dansar, enligt sig själva. Det konkreta som FF gör för att få tjejer att dansa är att tillsätta en stelt svängande new wave-aktig puls och över detta sjunga ungefär vad som helst om och om igen (precis som The Raptures House of Jealous Lovers, alltså). Övergången mellan poplåt och rocksväng är inte sömlös - allra värst i inledande Jacqueline där fin skotsk pop med en intressant text (kan vara för att jag inte fattar den; det är alltid bättre att vara obegriplig än dålig - det första lämnar lite åt fantasin) med uppfinningsrika rim och något så ovanligt som känsla för lyrik övergår till ett träigt stomp och en text om att det är jobbigt att jobba. Det känns lite som att dessa partier av sväng är påklistrade i efterhand: Ja, just det. Tjej-dans. In i studion igen grabbar Om FF hade masat sig upp till dansgolvet så hade de sett tjejer som dansar, även till rock. Det är inte musiken som gör att ingen dansar på konserter, det är för att det är trångt, svettigt och för att alla tittar på bandet i stället för på varandra. Om någon dansar så är det ett hårdfört grabbgäng framme vid scenkanten och de är mer intresserade av att skada andra än de är intresserade av musik. Det finns en fin popplatta under gaffan och gladpacken, men i stället så har FF gjort ett halvhjärtat dansalbum för folk som absolut inte kan tänka sig att lyssna på annat än rock.
Björn Gylling
