SKIVRECENSIONER
Depeche Mode
Playing the Angel
(EMI)
3/5
Med en atlantångares elegans tuffar första singeln Precious fram i Martin Gores favorittempo strax över 100 BPM. En snabb koll i ordlistan ger att brittle betyder bräcklig, skör, spröd. Refrängens nödrim på little får sin förklaring och jag är beredd att utnämna Precious till Depeche Modes bästa singel sedan den femton år gamla World in my Eyes. Något som i och för sig inte säger överdrivet mycket, det har varit sju plus sju svåra år för den elektroniska popens giganter sedan dess.
Enter: Playing the Angel. En uppryckning och ett potpurri av återanvända ingredienser från olika tidpunkter i gruppens karriär. Detaljer i både ljudbild, sång och texter doftar årgångs-Depeche.
Lillian landar med en urtypisk synthslinga och ett bastant åttiotalsbeat någonstans mitt i Some Great Reward. På I Want it All låter Dave Gahan det typiska Depeche Mode-ordet sometimes glida över flera taktslag precis som i Clean varpå det som är skivans bästa ballad mynnar ut i ett dystert muller som liknar instrumentalpartierna på Songs of Faith and Devotion. Och så fortsätter blandningen. Bitvis riktigt snitsigt.
Martin Gore har efter tjugofem års låtskrivande sammanställt en Depeche-parlör med ord som han ständigt söker nya meningar med. Tender är ett sådant, caress ett annat, pain ett tredje. Ord som tycks födda för David Gahans rena röst uppbackad av Gores egna sprödare stämband. I balansen mellan deras stämmor ligger mycket av gruppens styrka; får Gore för stort utrymme blir det smetigt, ges Gahan för fria tyglar tar han gärna i så att rösten spricker och börjar samtidigt klappa takten med hela underarmarna. När den exakta avvägningen uppnås är Depeche Mode som allra vassast, så även på Playing the Angel.
I de stunderna känns bröllopsparet framför oljecisternerna på omslaget till Some Great Reward återigen som den perfekta sinnebilden för gruppens musik.
Björn Berglund
Deep Purple
Rapture of the Deep
(Edel/Playground)
4/5
Först går det lite trögt. Sedan går det bättre. Sedan dyker vi ner i dalen igen vartefter vi klättrar upp på en lång bred platå. Där har ni en beskrivning av nya skivan från det mest legendariska av alla ännu existerande hårdrocksband. Med detta menar jag till att börja med att Money Talks, Girls Like That och Wrong Man är tre helt OK nummer, men att inte mycket nytt presenteras under solen under denna öppningstrio (Money Talks kunde varit plockad från The Battle Rages On medan Girls Like That känns som ett återbesök hos Purpendicular).
Men sedan kommer titellåten och där visar Deep Purple prov på strålande nyskaparanda. De nya parhästarna Don Airey/Steve Morse på klaviatur/gitarr serverar orientaliska teman unisont, medan Ian Gillan förmedlar målande text med full passion. Här har vi ett stycke som kan ta sig upp bland de verkliga Purpleklassikerna, och som borde varit betydligt längre än sina knappa sex minuter. Även härpå följande ballad, Clearly Quite Absurd, övertygar med Gillans mogna stämband i fokus.
Men sedan dinglar vi ner ånyo. Dont Let Go och Back to Back är övertydlig Purple som de ska låta, men räddas i viss mån upp av Don Airey på synthar och pianon.
Bottenstudsen sker snabbt, vartefter en sprudlande slutkvartett tar vid. Kiss Tomorrow Goodbye är det tyngsta Purple gjort på åratal med en bitsk och spydig Ian Gillan mitt i hörfånget. MTV låter purpleskt 70-tal så det stänker omet när Gillan hudflår allt vad kommersiell radio heter. Junkyard Blues är total närvaro - står Deep Purple i mitt vardagsrum? Och till sist Before Time Began, Purple som Purple aldrig låtit förut. Marscherande trummor, mjuka elgitarrer, gripande text - mina referenser letar sig mot David Bowies och Led Zeppelins revir.
Förra Deep Purple-skivan hette Bananas och var sin titel trogen ett sant vitaminpiller. Tyvärr lyckas de fem inte bibehålla det albumets tvärhöga klass, men med några undantag har åldermännen åstadkommit ännu en pärla. Framför allt Ian Gillan och den likaledes passionerade Don Airey gör hjältemodiga insatser. Don har klarat gesällprovet och är nu Jon Lords rättmätiga efterträdare.
Daniel Reichberg
Helloween
Keeper of the Seven Keys
- the Legacy
(SPV/Playground)
3/5
Här kommer en skiva som orsakat omfattande kontroverser redan långt innan sin förlösning, och då inte alls på grund av sin musik. Nej, här handlar det om skivans titel. Som den 80-talshårdrockkunnige vet, bokade västtyska Helloween in sig i historieböckerna 1987/88, då de gav ifrån sig två volymer Keeper of the Seven Keys, där Iron Maidens och Judas Priests genre uppdaterades i fråga om såväl hastighet som käckhet. Superklassiker enligt fansen, av vilka vissa vrålar helgerån då nu en tredje del ges ut.
Har de rätt?
Nej, i mina öron har dagens Helloween gjort en i de flesta stycken hedervärd insats, i långa sjok lik sina föregångare, men på annat håll brytande ny mark. Så är exempelvis Light the Universe en typisk tyskballad och My Life For One More Day klassisk snärtpower, medan King For a 1000 Years presenterar härligt uppsvälld pompa, tidigare okänd hos Hamburgs hetaste. Det har ingen betydelse att Michael Kiske och Kai Hansen är sedan länge bortflugna - sångaren Andi Deris och evighetsgitarristen Michael Weikath har inga problem med komponerandet, medan gitarrist Sascha Gerstner alltmer tycks kunna fylla sina föregångare Hansens och Roland Grapows lederhosen. Fast riktigt lika stark som sina gamla namnar är inte skivan. Och knappast lika stilbildande.
Daniel Reichberg
Pelle Carlberg
Everything. Now
(Labrador)
2/5
Det var riktigt smärtsamt när Pelle Carlberg släppte sin EP i våras. Jag ska inte ge den ytterligare reklam, men kan väl nämna att jag fortfarande ryser av obehag när jag tänker på den där låten mot Malena Rydell.
Men vi glömmer och går vidare. Här är nu ett helt album från Pelle, som på senare år mest gjort sig känd som frontman i Edson, ett av alla de där banden som kom i kölvattnet efter Belle Sebastian och som har sin största fanbase i Japan. You know the drill. Här kommer några portioner till av samma vara. Det är inte dåligt. Inte alls. Pelle kan tekniken, hantverket och är något av en svensk indiepops Dieter Bohlen vad det gäller att spotta ur sig snarlika små låtar, som ändå lyckas sig hålla sig från att bita sig i svansen.
Roger Gunnarsson
Annie
DJ Kicks
(K7/Border)
3/5
Ett tecken på att fokus på viktiga personer i media är större än någonsin är när var och varannan samlingsskiva som släpps slår mynt av sin kompilators namn mer än vilken musik de innehåller. Vi har ju sett alltifrån Morrissey till Svennis sätta sitt namn på samlingsskivor med personliga favoriter, och ofta handlar det ju om ett ganska tidlöst urval.
I den aspekten är Annies DJ Kicks -skiva raka motsatsen. Här vävs låtarna ihop till vad som kan likna ett DJ-set, och även om låtarnas ålder varierar så känns det väldigt mycket oktober 2005. Annie visar sig vara allätare inom cool musik och bjuder på ett spektra från Alan Vegas halvironiska rock n roll via moderna danshyper till några kultklassiker från förr. Absolut inget fel i det. Det allra mesta på skivan är bra, och just att låtarna kommer i en följd gör att man verkligen inte vill hoppa till nästa spår, utan ger musiken lika stort utrymme som man hade hört den på radio.
Bäst tycker jag om Bumblebee Uniteds fjantdisco i Ladybug och La Biondas härliga I Wanna Be Your Lover (som jag förvisso hört innan, men återupptäckte nu). Ett måste för dig som vill känna igen musiken på dansgolvet nu, och kanske två veckor framåt.
Roger Gunnarsson
