MUSIKRECENSIONER

Jens Lekman
Night Falls Over Korte- dala
(Servi- ce)
5/5

Jens Lek- mans andra album rivstartar med den nästan svårhanterbart pampiga And I Remember Every Kiss som handlar om att, ja, vara en Casanova. Ändå tycker jag det bästa med Lekman är, förutom hans uppenbara låtskrivarsnille, den sympatiska och människovänliga ton som genomsyrar såväl texter som t ex albumkonvolutet (där man kan läsa att alla samplingar är använda with kind permission). Det nionde spåret är en rörande liten hyllning till Lekmans irakiska frisör Sherin. Den börjar med raden When Sherin Cuts my hair it’s like a love affair. I It Was A Strange Time In My Life samplar Lekman en inspelning av sig själv som barn. Jag smälter
Night Falls Over Kortedala är full av snitsigt inbakade samplingar, betydligt fler och mycket snyggare än i debuten från 2004. Texterna, om kärlek och vardag, känns igen men har en välbalanserad humor och värme som inte går att få nog av.
Det är bra härligt med artister som bara gör hittigare och hittigare skivor istället för tråkigt experimentellt trams.
Den där oväntade duetten med olustige Montt Mardie från i våras är förlåten. Night Falls Over Kortedala är en hitkavalkad som kommer räcka hela hösten.
Matilda Weibe

Blandade artister
Ny Musik För Landssorg
(Container)
3/5

Begreppet landssorg härstammar från en svunnen tid. En tid då nationalstaten inte höll på att luckras upp och då det som kallades svenskt enkelt kunde förknippas med en glasklar känsla av tillhörighet till den administrativa yta som kallas Sverige. Så är det inte riktigt längre. Vad skulle egentligen förena alla svenskar, i en gemensam sorg nuförtiden? Och vilken musik skulle passa till sorgearbetet? På radion är de förberedda på sådant. Eller förberedda och förberedda, de har bunkrat upp med Wilhelm Peterson-Berger, Jan Johansson och liknande för att bryta av i skvalet om det skulle behövas.
Projektet Ny musik för landssorg är ett försök att förnya denna kollektiva pausmusik för vår tid, och i de små texterna i konvolutet där alla medverkande artister fått beskriva sitt bidrag, är det talande hur lite deras idéer byggt på känslan av tillhörighet till någon slags svensk folksjäl eller identitet. Istället pratas det om sorg som smärtsam välsignelse, begravningsmusik och gestaltande av blytung sorg, kraftfull nog att lamslå 9 miljoner människor. Här finns tre medverkande Uppsala-artister; Unai, Ludvig Elblaus och Differnet. Unai har med en blinkning till Pet Shop Boys skrivit vad han själv kallar ett requiem, eller Purcell och Beethoven till ett diskobeat. Det är en atmosfärisk diskosnutt med fin och varsam harmonik som jag av någon anledning associerar till en hädanfärd rätt ut i världsrymden.
Ludvig Elblaus presenterar ett mörkt och kärvt ambientmullrande som lamslår mer än det erbjuder någon tydlig väg till kontemplation. Differnets bidrag är slutligen en fyrtiofem sekunder lång uthållighetsövning som tillkommit som ett experiment i hur sorg kan bearbetas genom musicerande. Inspelningen fyllde en rituell funktion snarare än den var tänkt att resultera i något lyssningsvärt. Det hörs men är värt att fundera på.
Björn Berglund

The Flower Kings
The Sum of No Evil
(InsideOut/Border)
3/5

Uppsalas Roine Stolt och hans symfrockgudar The Flower Kings har för vana att studsa mellan det strongt äventyrliga (Stardust We Are, Unfold the Future) och det djupt emotionella (Paradox Hotel). Fast
ibland väljer kungarna att ta det säkra före det osäkra. Man tar till de grandiosa grepp som fansen älskar och som man behärskar till sådan fulländning att man lätt kan sno ihop en fullt godkänd tjugofemminutare enligt konstrockskonstens alla regler.
Det här är ett sådant tillfälle.
Av Paradoxhotellets ambivalens och rädsla - manifesterad i titlar som Mommy Leave The Light On - återstår inte mycket. Nu har vi istället det andligt saliga Love Is The Only Answer, och såklart är albumets musik i högsta grad njutbar (Roine Stolt och Tomas Bodin är oförmögna till undermålighet), men det är helt enkelt alldeles för tryggt. Alltså, budskapet om universell kärlek är underbart, men räcker det som fundament till ett progressivt symfmästerverk?
The Sum of No Evil? Lite jävlar anamma hade inte varit fel.
Daniel Reichberg

Johan Svedberg Hopslängt
Nojjvisor
(Troglodyt)
3/5

En skönt flödande sång om att hänga med kompisarna ute i kylan i tonåren och en peppvisa för alla oss som varken är någon Markus Schenkenberg eller stormrik börshaj blir en lysande inledning på Uppsalabon Johan Svedborgs andra album.
Irländskt drag à la The Pogues och en visrock där allt bara sitter rätt musikaliskt får mig att förbise nödrimmen och de textmässigt lite väl enkla lösningarna. Det svänger i bästa The Pogues-stil och det räcker.
Tråkigt nog tappar sedan både musiken och texterna farten. Generaliseringarna som i sina överdrivna mängder gav både komik och subtilitet åt Riktiga män faller i En västerländsk karl platt till marken. Det lägre tempot blottar mer vilket gör att texterna inte alltid håller. Resten av skivan blir en bergochdalbana mellan frustration och lycka. I de bästa partierna dansar Johan Svedbergs röst genom alla svackor och toppar som en återuppstånden Cornelis Vreeswijk. I andra känns det lika ihopslängt och slarvigt som kompbandsnamnet antyder. Med några varvs genomarbetning till skulle en genomsnittskiva ha kunnat bli en sensation. Jag hoppas på nästa gång.
Andreas Jakobsson

Ellinor Skagegård
Fall Adventure
(Egen utgivning)
3/5

Nu är det tredje gången jag skriver om den här recensionen. Problemet är att jag staplar rockskribentklyschor och välvilliga lokalbandspeppningar på varandra. Den enkla vägen ut när små egna utgivningar hamnar på redaktionen. Saken är bara den att det är det enklaste sättet att skriva om Uppsalatjejen Ellinor Skagegård, som har gjort i princip alla viktiga delar av sin skiva själv. För det är just klassiska referenser som dyker upp i huvudet. Det är verkligen inga dumma låtar hon gjort. Man kan märka att hon velat få fram den där nakna och tydliga känslan från 70-talets singer-songwriters som Joni Mitchell och Carly Simon och låtmässigt har hon verkligen lyckats. Massor av fina (och otippade) ackordbyten och genomarbetade arrangemang.
Tyvärr är det en ganska stor skillnad i känslan mellan något som faktiskt spelades in i USA på 70-talet och något som spelas in i (vad man kan anta) en digital studio i Sverige 2007. Man måste tänka ganska positivt för att hitta den där känslan i produktionen som jag tror att de är ute efter. Det är både tjockt och tunt på samma gång. Många instrument (ibland otroliga harmonidetaljer) fast liksom inlåsta i en liten låda. Jag önskar att jag hade konstruktiva idéer för hur det skulle kunna låta bättre för låtarna är ofta bra nog att framföras av förebilderna själva.
Roger Gunnarsson