MUSIKRECENSIONER

Ritual
The Hemulic Volountary Band
(InsideOut/Border)
4/5

Till sist har man som progband inget val. Man MÅSTE göra det. Alltså skapa en jättekonstruktion, ett epos. Att Patrik Lundström - veteran från schlager-EM och Uppsalas Kaipa - och hans stockholmska Ritual skulle vänta ända till sitt fjärde album är halvt sensationellt Men nu har man kommit fram till den livsavgörande punkten, och väntan tycks ha varit väldisponerad, för A Dangerous Journey är i sanning 26 minuter och 33 sekunder av njutning. Nio minuter akustik - där nyckelharpan och bouzoukin är lika självklara som guran - bereder väg för elektrisk progrock av de mest mångskiftande slag; ofta folkligt, ibland jazzigt, ständigt lockande till lyssning. Att sagan bygger på Mumintrollen kommer inte som någon överraskning om man följt bandet - på varje skiva hyllas och tolkas Tove Jansson mångfaldigt.
Ja, sen finns fem vanliga låtar också, även om det aldrig blir överdrivet normalt i Rituals värld. Vi susar från närmast pastorala körer till Robert Fripp-ilskna gitarrsolon, men det är tur att dessa starkt emotionella och påhittiga stycken ligger först - i skuggan av Den farliga resan hade de annars riskerat blekna bort.
Det slår mig nu att Lundström som medlem i såväl Kaipa som Ritual medverkar på Sveriges två bästa skivor 2007
Daniel Reichberg

Snowflake The Sisters
The Showbiz
(Egen utgivning)
3/5
När tjugo år har gått efter ett okänt bands existens brukar det dyka upp en efterfrågan från folk som attraheras av obskyra och bortglömda skivor från förr. Då känns plötsligt banden som kom i kölvattnet av en trend mycket mer intressanta än originalen själva, just för att de liksom klipps ur sitt sammanhang och man inte ser lika tydligt vad de ville med sin musik. Jag tror att Uppsala-bandet Snowflake The Sisters kommer att hamna precis där. Någon av låtarna från deras debut-ep hamnar på en samlingsskiva över obskyra, svenska indiepopskivor och plötsligt sover det japaner utanför bandmedlemmarnas dörrar. Dessvärre blir det nog inte samma hysteri 2007.
Jag tänker mig att bandets ambition är att få till en lyxig och sofistikerad känsla i musiken. Att man vill skriva låtar som motsvarar bilderna från svart-vita, franska filmer som dekorerar deras Myspace. Men samtidigt med en fot i indievärldens närhet och enkelhet såklart. Belle Sebastian 1995.
Det är svårt att veta vad man tycker. Jag kan älska hur Belle Sebastian fullkomligt misslyckades på Tigermilk fastän ändå gjorde en av världens bästa skivor. Snowflake The Sisters misslyckas också, fast på sätt som gör att man mer sitter och skruvar på sig. Inte för att det är dåligt, utan för att det hela tiden balanserar på gränsen mellan det hjärtligt naiva och pinsamt kalkylerade.
Sedan är det väl rätt störigt att musikskribenter som jag alltid måste jämföra med ett original, eller hur? Varför inte bara se det här som några trevliga låtar med ambitiösa arrangemang. Det var så Jens Lekman började. Som kopia i alla recensioner. And look at him now.
Roger Gunnarsson

Lars Anders Johansson
Vingklippt
(Egen utgivning)
4/5

Visa med inslag av folkmusik har gjorts många gånger förut, men jag tvivlar på att det någonsin låtit så här kompromisslöst och egensinnigt. Uppsalaartisten Lars Anders Johansson har sina rötter i punken, vilket hörs i den vassa samhällskritiken och den klädsamma dra-åt-helvete-attityden. Men enligt pressreleasen läser han också poeter som Lord Byron, Verner von Heidenstam och Charles Baudelaire.
Slutprodukten är en röra som varken skräder förlöjligande satir, stålhättehårda kängor mot det mesta inklusive låtmakaren själv eller stora poetiska bilder som gränsar till det patetiska. Jag skulle kunna leta fram flera exempel på mindre lyckade ordvändningar och resonemang som haltar en aning. Men det skulle bara bli löjligt eftersom det antagligen bara är petiga recensenter som snappar upp det i musikens virvlande istället för att som man bör bara virvla med. Missa dock inte Lars Anders Johanssons sköna kommentarer till låtarna i texthäftet.
Andreas Jakobsson

Manu Chao
La Radiolina
(Warner Music)
3/5

Egentligen borde jag ha grava problem med att ambitionen att utvecklas, att omvärdera och röra sig framåt är så otydlig och lågprioriterad hos Manu Chao. Han styr fortfarande ihop exakt samma soppa av vänsterreaktionära slagord och klyschor om att livet är ett lotteri, över en hoppetossigt lätt utstuderad men rak rock som han alltid gjort. Ändå låter Radiolina annorlunda det mesta som Manu Chao gjort tidigare. Det är inte någon navelskådande plankning på samma sätt som Próxima Estación... Esperanza var det av föregångaren Clandestino till exempel. Nej, något har hänt och det var välkommet.
Med det sagt så har jag fortfarande gruvligt svårt att uppskatta en driven rockrökare som Rainin in paradize, samtidigt som den mycket väl skulle kunna gå hand i hand med något snabbare av Grandaddy. Manu Chao skriver också samma sorts multilinguala texter som jag gillar hos österrikiska Gustav eller Jonathan Richman. Men det som framför allt stör mig är känslan av att han gör det så bekvämt för sig. Musiken är oerhört linjär, varken impulsivt improviserad eller krönt av en snillrik postproduktion, det finns en snömoddig medelmåttighet som jag har väldigt svårt att ge mig hän åt. En enda idé räcker till åtminstone tre fyra låtar, vilket mer än något annat känns nonchalant. Om jag vill ha centraleuropeisk eklekticism så väljer jag varje dag i veckan Saian Supa Crew före Manu Chao.
Björn Berglund