Rivstartande indiehopp lämnade Uppsala för studierna

När Ergo träffar Billie Lindahl på ett kafé nära föräldrahemmet är hon på tillfälligt besök från nya hemstaden Stockholm, dit hon flyttade för ett halvår sedan. Med svenska indiemått har hennes karriär fått en veritabel rivstart, med skivsläpp på ansedda Imperial Recordings, kontrakt med bokningsagenturen Luger och en rad spelningar tillsammans med storheter som Mark Kozelek, Jens Lekman och José Gonzáles.
José Gonzáles är också ett av de namn som, tillsammans med Karin Dreijer, Joanna Newsom, Stina Nordenstam och Nick Drake, brukar dras fram för att beskriva hur Promise and the Monster låter. Hon värjer sig inte mot jämförelserna.
- Särskilt Nick Drake har influerat mig jättemycket i gitarrspelet. Det är mycket tack vare honom som jag började plocka och spela lite mer avancerat.
Du är bara 19, när satte du igång?
- Jag började musikkarriären med cello på musikskolan och spelade det i kanske fem år. Alla band jag har spelat med har jag spelat bas i, det började jag med i sjuan. Sedan började jag spela gitarr efter ett tag också. Jag blev helt besatt av gitarren, jag kunde inte sluta spela och satt hemma varje kväll och spelade och ... dog, för att det var så fantastiskt roligt.
När skrev du din första låt?
- Jag vet inte. Så länge jag kan minnas har jag försökt skriva saker, men utan att lyckas så bra. Men jag kommer ihåg när jag skrev den första låten som jag själv tyckte höll ett visst mått av kvalitet, det var i trean på gymnasiet.
Hur ser din Uppsalabakgrund ut?
- Jag tillbringade min barndom i Delsbo i Hälsingland. Sedan flyttade min familj till Uppsala när jag var 13, till Torbjörnsgatan i Svartbäcken. Sedan har jag bott där tills nu.
Hur var det att vara tonåring i Uppsala?
- Det var fantastiskt. Jag upplevde det som jättejobbigt att bo i Delsbo. Jag hittade ingen som hade samma intressen som jag. Det är ett litet samhälle på 5 000 personer och det var inte så himla kul. När jag kom till Uppsala fanns det plötsligt en massa grejer man kunde göra, det fanns konserter och teatrar och massor av människor som var intresserade av samma saker.
Vad tycker du om Uppsala som musikstad?
- Den är väldigt märklig. Det är en sådan uppdelning mellan studenter och andra. Om man är student är det ett väldigt bra och rikt musikliv eftersom man kan gå på många konserter på nationerna, men har man inte den möjligheten är det helt förkastligt. Fast det ligger samtidigt som en akademisk matta över musikklimatet. Folk står på konserter och kliar sig i skägget lite grann och går därifrån. De ger sig inte hän så mycket. Utanför nationerna har Katalin bra spelningar ibland, sedan är det väl inte så mycket annat. Det kan väl bli ändring på det nu i och för sig med Musikens hus. Helt förkastligt var kanske lite att ta i förresten.
Varför lämnade du Uppsala?
- Det var en kombination av studier och musik. Jag började plugga på Södertörn direkt efter gymnasiet. Då pendlade jag först i ett halvår innan jag flyttade.
Vad läser du?
- Estetikprogrammet. Just nu läser jag litteraturvetenskap med genusinriktning.
Känns inte studielån för estetikstudier som en osäker investering?
- Jag kan inte tänka mig att jag skulle hålla på med någonting annat. Det är värt pengarna. Förra året kändes det som att jag lärde mig mer än jag gjorde på hela gymnasiet, och det är klart att det leder till någonting. Bara man är driven och har ambitioner så åstadkommer man saker. Jag är inte orolig.
Vad vill du göra efter studierna?
- Jag skulle gärna jobba med barn- och ungdomslitteratur på något sätt. Kanske på ett förlag.
Inte bli musiker på heltid?
- Vi får se.

Den 28 november spelar Promise and the Monster på Musikens hus tillsammans med Redmalm och Fabian Bruhn.
Hemsida: www.myspace.com/promiseandthemonster