Kung Krunegård
Markus Krunegård har länge varit en självklar del av det svenska indielandskapet, inte bara som frontman i fenomenala Laakso utan också som sångare i superpunkgruppen Hets samt som programledare för populära P3 Live Sessions. Det var dock först med förra årets solodebut Markusevangeliet som han på allvar tog plats på den lite bredare musikaliska scenen. Och det med all rätt. Markusevangeliet var, och är fortfarande, en av de bästa popplattor som gjorts på svenska.
När nu Krunegård ska följa upp denna monumentala succé gör han det inte bara med en, utan med två, skivor. Som båda släpps på samma dag Något en svensk artist aldrig vågat sig på tidigare. Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund bör alltså ses som två enskilda och självständiga album, samtidigt som de utgör en oupplöslig enhet. Det är svårt att skilja dem åt. Man kan dock säga att prinsen är en mer inställsam och lättlyssnad variant av grisens lite svartare svårare sound.
Båda skivorna innehåller emellertid Krunegårds karaktäristiska frenesi och iver. På ett av albumets titelspår sjunger Krunegård: Det är ett handikapp att livet, ivern, lusten brinner för starkt. Måhända är detta ett handikapp för privatpersonen Krunegård men som artist är det just livet, lusten, ivern som gör honom unik. Det finns hos Krunegård en desperat energi, både i text och musik, som när den brinner som starkast är fullkomligt omöjlig att värja sig emot. Denna energi tar kanske sitt tydligaste uttryck i texternas ymniga ordflöde, texter som ständigt är smyckade med finurliga ordlekar och inrim samt en alldeles naturlig blandning mellan humor och allvar.
Musikaliskt låter det föga nyskapande. Produktionen är snarare väl förankrad i pophistorian. Ofta påminner det om 90-talets britpop, åtminstone två låtar ekar tydligt av Stone Roses. Men 80-talet är minst lika närvarande. Synthtrumpeten får här en storslagen revansch. Att Mauro Scocco producerat och körar på ett par låtar sätter givetvis också sin 80-talsprägel på det hela. Ändå slår det aldrig över i att bli retro. Det låter trots allt väldigt modernt. Och snyggt.
Problemet med skivorna är kvantiteten. Det är en aning ojämnt. Visst är det trevligt att som lyssnare på detta vis överösas av musik men materialet skulle med fördel ha kunnat huggas ner till ett ensamt mer helgjutet album. Sen måste det också sägas att inget av de två albumen riktigt når upp till debutens stundtals svindlande höjder, mycket på grund av att de båda saknar de episka känsloexplosioner som gjorde Markusevangeliet så förkrossande stark.
Ändå är Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund en övertygande bekräftelse på den bredd och potential Krunegård besitter. Och jag tänker att det kanske snart är dags för denna Norrköpingsson, denna Pekings prins, att överta kronan från de Broadways kungar han så ödmjukt alluderar på. Plura Co får med all respekt ursäkta. Nu är det Krunegård som är Norrköpings kung.
