Så har UU hanterat pandemifusket

Anne-Lie Svensson, studierektor i farmakologi som handlagt många av de fuskärenden som inkommit till institutionen för farmaceutisk biovetenskap – en av de institutioner där det fuskats mest, uppger i en intervju med Ergo att hon upplevt att det skett en viss attitydförändring i många studenters förhållande till fusk de senaste åren – att de inte ser det som lika “skämmigt”. Men det är inte en uppfattning varken Coco Norén eller Mattias Wande helt kan skriva under på, även om de menar att de förstås inte får hela bilden av studenternas motiv i disciplinnämnden.

– Det är klart att några enstaka har haft en lite...ja vi kan kalla det “snurrig attityd”, men i de allra flesta fall är man snarare orolig för att den disciplinära åtgärden ska ha tagit för hårt. Vi kopplade ju in Studenthälsan och såg till att det fanns ett nummer studenterna kunde ringa om vi upptäckte att de verkade ha mått väldigt dåligt över det hela, säger Coco Norén.

Mattias Wande stämmer in:

– Allt fusk upptäcks förstås inte, men jag har inte märkt av en nonchalant attityd bland de som hamnat i disciplinnämnden, de flesta har snarare tyckt att det är väldigt, väldigt jobbigt.

Coco Norén tror dock att det kan finnas en skev uppfattning om hur många som fuskar då fuskärenden generellt och pandemifusket i synnerhet fått väldigt mycket uppmärksamhet, inte minst i media.

– Man har hört att “om alla fuskar så blir det ju orättvist mot mig om jag inte fuskar” – ett argument som inte håller förstår nog vem som helst, men sanningen är ju också den att de allra flesta studenter inte alls fuskar. Om man betänker att vi hittills i år har haft 350-360 ärenden i nämnden och sedan funderar på hur många tentor som faktiskt skrivits sedan första januari...det är ju en droppe i havet!

Även om fusket fortfarande är att betrakta som förhållandevis ovanligt, så är det obestridligt att det tilltagit rejält med pandemin. Enligt Ergos kartläggning ökade anmälningarna om misstänkt fusk med 216 procent – från 95 till 288 anmälningar– mellan 2019 och 2020 och hittills i år har alltså disciplinnämnden hanterat drygt 350 anmälningar. Trots den enorma ökningen har disciplinnämnden vid UU i mångt och mycket hållit jämn takt med utvecklingen.

Ergos motsvarighet i Stockholm, Studietid, har gjort en liknande kartläggning av fusket vid Stockholms universitet. De fann att 179 fuskärenden släpade hos dem i slutet av oktober. I Uppsala rörde det sig om bara ett drygt 20-tal. Vad har ni gjort för att lyckas möta det ökade behovet?

– Konkret så gjorde vi om blanketten man anmäler fusk via, men mest skulle jag säga att det faktiskt handlade mycket om ett jävlar anamma från disciplinnämnden. Vi hade som informell målsättning att till årsskiftet 2021/22 vara helt ikapp och det är vi nästan. Vid nästa nämndsammanträde kommer vi vara helt ikapp, säger Coco Norén.

Det “jävlar anamma”:t krävde förstås en del handpåläggning och Mattias Wande förklarar att man la mycket tid och resurser på att anpassa disciplinnämndens jobb.

– Innan pandemin hade vi max ett sammanträde i månaden, ibland färre för att det inte fanns tillräckligt många ärenden att hantera. Ungefär åtta ärenden per sammanträde. När ärendena ökade blev sammanträdena betydligt fler och i våras var vi uppe i minst ett sammanträde i veckan med betydligt fler ärenden per tillfälle, säger han.

För att minska bördan har de dessutom skapat två “uppsättningar” av disciplinnämnden.

– Det skulle varit svårt för en ordinarie nämnd att hinna gå igenom så många ärenden och ta tid för sammanträden varje vecka, de har ju andra arbeten och studier som måste prioriteras, säger Mattias Wande.

Veckan efter midsommar i år hade de totalt tre sammanträden.

– Dels ville vi för egen del inte lämna ett ostädat bord innan vi gick på semester, men också för att det hade varit så jobbigt för de anmälda studenterna att ha det där hängande över sig en hel sommar, oavsett om de var skyldiga eller inte, säger Coco Norén.

"Det har hänt att vi har sagt att det är klart som korvspad att en viss student har fuskat, men om vi inte kan bevisa det så får vi ju fria."

De tror att medan andra lärosätens disciplinnämnder förvisso också fick öka tempot med pandemifuskets intåg, så gjorde de kanske inte det i samma utsträckning som UU. Mattias Wande sitter med i en nationell arbetsgrupp för disciplinärenden i SUHFs, Sveriges universitets- och högskoleförbunds, regi som arbetar för att inventera processen för disciplinärenden vid landets lärosäten. Han har därigenom kontakt med andra lärosätens disciplinnämnder och han tror inte att Uppsalas relativa framgång i hanteringen av pandemifusket beror på att de var mer rutinerade när distansundervisningen kom in i bilden.

– UU har ju, som ni också visar i er artikel, inte legat extremt högt tidigare år så vi har nog inte haft mer erfarenhet än andra lärosäten. I alla fall i början av pandemin tror jag att många disciplinnämnder fortsatte arbeta på nästan samma sätt, att man kanske hade lite längre sammanträden, men inte fler. Men sedan var nog Uppsalas disciplinnämnd ganska unik i att öka antalet sammanträden så pass mycket, säger han.

Uppsala satsade också mycket på att förebygga fusket när de efter hand upptäckte att det ökade.

– Det har skett ett enormt utvecklingsarbete på institutionerna – i hur man konstruerar tentorna, att man skriver tydligare tentainstruktioner och tydligt redogör för grunderna för misstanke om fusk. Man har också blivit bättre på att framföra sin sak i nämnden. Innan var ju fusket sällanärenden för alla, men vi har lärt av varandra, säger Coco Norén.

Under hösten 2020 tog Uppsala universitet också fram riktlinjer för digital examination och vägledning för hur tentainstruktionerna skulle se ut för att undvika fuskfall som grundar sig i missförstånd.

– Instruktionerna har varit otydliga. Det har funnits fall där nämnden har haft svårt att tolka instruktionerna, så hur ska nämnden då kunna förvänta sig att studenterna ska förstå dem? Från andra lärosäten har vi hört att de har jobbat med att ta fram liknande dokument, men många hann inte få fram dem lika snabbt som vi fick, säger Mattias Wande.

Vid Uppsala universitet har en större andel av anmälningarna lämnats utan åtgärd än vid Stockholms universitet – vad tror ni det här beror på?

– Det har varit många anmälningar som rört flera studenter och där det handlat om knepiga bedömningar om otillåtna hjälpmedel och också instruktionerna varit otydliga. På en utbildning fick vi till exempel in en anmälan som rörde 27 studenter. Statistiken utgår från antalet studenter och blir det ett friande i ett sådant fall påverkar det såklart statistiken. Möjligtvis har UUs disciplinnämnd haft fler sådana ärenden än SU, säger Mattias Wande.

Coco Norén hänvisar också till de strikta beviskraven – ställt utom rimligt tvivel – och att man i vissa fall varit tvungna att fria trots att magkänslan varit en annan.

– Det har hänt att vi har sagt att det är klart som korvspad att en viss student har fuskat, men om vi inte kan bevisa det så får vi ju fria. Även om det gör ont i magen och hjärtat.

Kan det vara så att UU och SU har olika syn på uppsåtsfrågan? Vid SU tycks man fälla även i fall där studenten läst instruktionerna för slarvigt.

– Det gör nämnden här också, det kan vara fråga om så kallat likgiltighetsuppsåt. Vi har domare som sitter i nämnden som lagfarna ledamöter och de är väldigt noga med uppsåtsfrågan, så jag har svårt att tänka mig att lagfarna ledamöter vid andra lärosäten hanterar det annorlunda. Jag tror att bedömningarna liknar varandra, säger Mattias Wande.

De tror att det är vanskligt att jämföra lärosätena i för stor utsträckning, då det finns för många parametrar att ta hänsyn till, men även inom universitetet finns stora skillnader i hur många fuskärenden som skickas in från de olika institutionerna.

Farmaceuterna och kemisterna förekommer ganska ofta i fuskstatistiken, medan vissa institutioner inte finns representerade alls, i synnerhet humanisterna. Är de sämre på att anmäla vid de institutionerna eller fuskar studenterna helt enkelt mindre där?

– Jag tror det beror på många anledningar – ämnets karaktär, examinationsform, hur benägen institutionen är på att anmäla, hur uppmärksamma de är och har möjlighet att vara. En institution sitter givetvis inte och konstaterar att “här har någon fuskat, men jag orkar inte anmäla”, utan det handlar snarare om hur observant man är. Har man 50 tentor att rätta så måste man vara alert om man ska upptäcka att otillåtet samarbete verkar ha förekommit. Plagiat är ju lite annorlunda och ställer inte samma krav på den som rättar i och med att det fastnar i Ouriginal, plagiatverktyget, säger Coco Norén.

Hon tror också att det kan bero på vilka studenter som läser ett visst ämne. Många internationella studenter har förekommit bland fuskanmälningarna, vilket ofta beror på att de kommer från andra akademiska traditioner.

– Till exempel är utantillinlärning väldigt vanligt i vissa delar av världen, men i Sverige är den typen av inlärning nästan obefintlig. Även språksvårighet kan leda till att man misstänks för fusk – man kämpar för att få till en akademisk engelska och kanske råkar inspireras lite väl mycket av andra texter. Vi ha faktiskt försökt ha sådana faktorer i åtanke när vi bedömer i disciplinnämnden, säger hon.

Att just humaniorastudenterna sällan anmäls för fusk tror hon kan ha sin förklaring i att klasserna i regel är mindre än på många institutioner där fusk är vanligare förekommande och att examinationsformerna ser annorlunda ut.

– Det är väldigt ovanligt, men fruktansvärt irriterande när studenter kopierar kandidat- och masteruppsatser. Det händer dock inte om man har en närvarande handledare. Har du möjlighet att få åtminstone ett rejält handledningstillfälle var tredje vecka så finns det inte en chans att fuska på en uppsats, säger Coco Norén, och fortsätter:

– När det väl händer så handlar det oftast inte om att läraren inte är ansvarsfull utan att den har väldigt många studenter att handleda och därför inte har lika mycket tid och resurser att lägga på de enskilda uppsatserna. Jag själv har handlett studenter som skriver uppsats i fransk språkvetenskap och har som mest haft två uppsatser att handleda under samma termin. Jag har ju kunnat punktmarkera dem för att jag har sett utvecklingen av texten från start. Är franskan lite väl snygg i ett stycke kan jag fråga om studenten verkligen skrivit det själv. Upptäcker man sådant i ett tidigt stadium så hinner det aldrig bli en siffra i fuskstatistiken.

"Har man fuskat tidigare, vilket har blivit vanligare på sistone, så får man också ett strängare straff."

Parametrarna att ta hänsyn till vid jämförelse både inom lärosätet och lärosätena sinsemellan är många när det kommer till fusk och i flera fall finns det logiska förklaringar till varför siffrorna skiljer sig åt. Men när det kommer till hur långa avstängningar som utfärdas, så blir det lite svårare.

I jämförelse med Stockholms universitet har Uppsala ganska korta avstängningar. Den genomsnittliga längden på avstängningarna vid UU 2020 var 3,8 veckor, samma år var genomsnittet vid SU 7,4 veckor. Vad avgör egentligen längden på avstängningarna? Finns det något regelverk eller riktlinjer för det här nationellt?

– Nej, det finns inget regelverk kring avstängningslängden, men det finns många olika faktorer man tar hänsyn till när man beslutar längden vid UU. Det har till exempel att göra med hur omfattande examinationsmomentet är och hur stort fusket är. En tenta kan ju ha 100 frågor, men så har man bara hittat att man fuskat på en av dem. Vad gäller plagiat så väger vi in hur stor del av texten som är plagierad. Har man fuskat tidigare, vilket har blivit vanligare på sistone, så får man också ett strängare straff, förklarar Mattias Wande.

Han menar att de flesta lärosäten väger in en mängd olika parametrar, men att de i vissa fall kan skilja sig åt. Vid vissa lärosäten tar man till exempel i beaktande hur avstängningen påverkar studentens studiegång, något man inte gör vid Uppsala universitet.

– För någon kan två veckors avstängning göra att man missar en tenta som bara ges en gång om året, medan en längre avstängning inte gör någon större skillnad alls för en annan. Men nämnden kan inte ta höjd för det i regel, utan det är ju faktiskt ett straff och det börjar gälla dagen efter att det utfärdats. Skulle vi flytta en avstängning för att anpassa den efter en tentaperiod så finns det dessutom inget som säger att studenten inte skulle bli sjuk vid examinationstillfället och att avstängningen förflyttats till omtentatillfället så att studenten ändå inte kan ta tentan.

Samtidigt poängterar Mattias Wande att det är viktigt ur ett rättssäkerhetsperspektiv att lärosätenas bedömningar inte skiljer sig för mycket åt. Även Anders Malmberg, UUs före detta prorektor och ordförande i disciplinnämnden, noterade under sin tid att den genomsnittliga längden på UUs och SUs avstängningsperioder skiljde sig åt.

– Även om vi inte vet hur SUs enskilda ärenden har sett ut så säger förstås statistiken något. En person i SUHF-gruppen nämnde nyligen att de hade satt en avstängningsperiod på sex veckor i ett fall vid deras lärosäte. Studenten överklagade till förvaltningsrätten och efter att man hade kollat på hur avstängningarna såg ut vid andra lärosäten så sänkte man faktiskt straffet. Nu tror jag väl inte att man väljer lärosäte utifrån vilken som utdelar kortast straff om man döms för fusk, men bedömningarna ska förstås vara lika vid lärosätena. Det är en rättssäkerhetsfråga, säger Mattias Wande.

Illustration: Rudi Simon