Fotoalbum utan nya perspektiv
Next stop Atlantis
Upsala stadsteater. Lilla scenen
Ide: Marie Persson Hedenius, Dritëro Kasapi och Paul Davies
Regi: Dritëro Kasapi
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Medverkande: Viveca Dahlén, Anna Takanen, Bajrush Mjaku, Refet Abazi, James Hewison och Fern Smith
Sista föreställning 22/11
Tempot är högt och det känns stundtals som om man satt i en biosalong och tittade på film i stället för teater, inte minst under inledningen. Den enkla scenografin används på ett varierande sätt och de många databaserade inslagen fungerar även de bra. Det är rent tekniskt en väldigt lyckad föreställning och skådespelarna spelar med stor övertygelse och lust.
Men vad är det de vill berätta? Vi skrattar åt James när han rör sig likt en krabba intrasslad i sin badboll och åt Viveca när hon förför sina kontokort i en het dans, vi tycker det är fruktansvärt hur hård arbetsmarknaden är och visst var kriget på Balkan både ofattbart och omänskligt. Men precis som man kan göra när man tittar på TV väljer pjäsen att byta kanal när allvaret närmar sig, som till exempel när Refet överröstas av en flodvåg.
Förutsättningarna och viljan att berätta något om vår samtid finns där men det verkar som om det är viktigare att publiken har trevligt och får skratta en stund. Regissören Dritëro Kasapi har litat för mycket på improvisationer och snygg scenografi och i processen glömt bort vad det var man från början ville berätta.
Vad som på pappret såg ut att bli en intressant och originell djupdykning blir i stället en presentation i högt tempo av sex sinsemellan helt olika fotoalbum och som inte säger något nytt utan enbart bekräftar det vi redan visste om det Europa vi lever i.
