Avdammad irländare väl diffus
Skönheten i byn
av Martin McDonagh
Upsala stadsteater, Ettan
Regi: Johan Huldt
Medverkande: Tytte Johnsson, Bodil Mannheimer, Nicholas Olsson, Rikard Södersten
Fast skälet till att berättelsen dammats av just i vår är faktiskt inte helt solklar. Hör det ihop med Stadsteaterns pågående satsning att ge föreställningar med starka kvinnoroller och kvinnoperspektiv? Relationen mellan modern Mag (Bodil Mannheimer) och fyrtioåriga dottern Maureen (Tytte Johnsson) går knappast av för hackor. Eller är det innehållet som verkar särskilt intressant? Smakprov på förtvivlade motiv och klaustrofobiska livsöden som kan ligga bakom sadism och mord, sådant som flimrar fort och lösryckt förbi i mediabruset. Personligen känner jag mig en smula osäker. Publiken får tåga trapporna ner till Ettans intimare scen, för att ett par timmar senare kliva upp med vissa frågetecken skrivna i pannan. Föreställningen ger känslan av att ha läst en pocket på tåget som inte var dålig, helt okej underhållning och tidsfördriv, men som kvittar lika på något sätt. Även om repliken att högutbildade är mer benägna att få nervösa sammanbrott än andra, eftersom de tänker så mycket och tar saker på allvar, säkert utmanar på sitt lilla sätt? Största behållningen är de scenografiska lösningarna som leker med styrkan i ljudupplevelser. Vatten som strilar alldeles tätt bakom publikens huvuden och nackar har en härligt sinnlig effekt Sceniska grepp som suddar ut fysiska begränsningar i rum och intryck. Men som helhet känns det nog litet diffust, tyvärr. En skaplig story i Norén-anda från Den gröna ön. Alright.