Ett dockhem med platt-teve

Ett dockhem av Henrik Ibsen
Uppsala Stadsteater
Regi: Åsa Melldahl
Scenografi: Bengt Gomér
Medverkande: Julia Marko Nord, Henrik Norlén, Sofia Rönnegård, Douglas Johansson, Johan H:son Kjellgren, Elisabeth Hellström.

Man kan tycka att Ibsens pjäs om Nora som lämnar sin familj inte borde vara så aktuell längre. Kvinnor är ju myndiga och jämställda nuförtiden; har verkligen Ett dockhem från 1879 något att säga oss år 2007? Fungerar ens den här historien idag? Dessa frågor hamnar i fokus i Åsa Melldahls uppsättning av pjäsen, eftersom hon flyttar Nora och Torwald från 1800-talet in i en vanlig, samtida svenssonvilla.
Och det fungerar faktiskt. För trots att de flesta kvinnor idag är självförsörjande och kan låna pengar på banken i eget namn, så är väl längtan efter det där lyckade förhållandet, med det påkostade bröllopet och dyrt inredda hemmet, kanske starkare än någonsin. Det räcker att slå på teven eller gå in på Pressbyrån för att översköljas av glansiga idéer om hur man shoppar sig till det perfekta livet och blir den tjusigt felfria flickvännen/bruden/mamman.
Nora år 2007 är så fast i att spela den här lyckade kvinnan, att hon glömmer bort sig själv; här finns det en tidlös konflikt som handlar om att hålla skenet och fasaden uppe till varje pris. Julia Marko Nord gör en uttrycksfull Nora som manipulativt lägger huvudet på sned och jollrar för att få Torwald dit hon vill, medan hennes mörka ögon glittrar alltmer desperat. Henrik Norléns Torwald är en glatt inskränkt och grabbig jurist, ack så fast även han i sin trygga mansroll.
Scenografin är talande. Vi befinner oss i ett allrum med platt-teve och en lång rad fula stolar i nedre markplan av huset. Rummet rör på sig i sidled, det passerar revy. Allt andas trött uppvisning i en sliten, instängd sfär. Det säger något både om äktenskapet och Noras roll i relationen. Torwald kommer ner för trappen från sina viktiga affärer däruppe, ovanför huvudet på Nora. När paret går på maskerad klär de ut sig till cowboy och cheerleader, som för att understryka sitt interna rollspel. De lever den amerikanska drömmen om the happy family, influerade av stela könsroller från Hollywoodromantiken.
Så när Nora till sist kliver av det snurrande dockhushjulet känner jag mest befrielse över att hon äntligen tar sig själv på allvar. Och Torwald, som blir kvar och inget förstår, framstår kanske som det största offret.