Politisk teater med beröringskraft

Hemmet
av Kent Andersson och Bengt Bratt
Regi: Daniel Cramér Strömberg
Medverkande: Sara Arvidsson, Ingrid Herlitz, Lena Jonsson, Malin Gingnell, Liv Marcks von Würteberg, Keren Ravid, mfl.
Ljud och ljus: Micke Palm
Västgöta nation

Pjäsen är från 1967 och har beskrivits som ett av de verk som radikaliserade den vänsterorienterade kritiken mot folkhemmet och välfärdssamhället. Det måste erkännas att det är något fördomsfull mot politisk teater i 2000-talstappning som jag beger mig mot Västgöta nation.
Föreställningen börjar på ålderdomshemmet: hemmet som barnen och barnbarnen glömde. Det går lång tid mellan besöken. Här sitter en grupp gamla människor som är ensamma tillsammans. De sitter av tiden. De kan inte längre prestera och är därför värdelösa. Utanför snurrar produktionens hjul allt snabbare, och ingen har tid. De boende passas upp av syster Siv och syster Gunnel, som har uppstramade leenden och käckt svarar ja, det är nog inte så farligt på alla försök att påkalla uppmärksamhet. Detta är nidbilden av ett ålderdomshem där självbestämmandet runnit av de äldre med åren.
När unga spelar gamla kan det lätt bli farsartat och ytligt oavsett avsikt, men här sitter regin, och skådespeleriet är nog bland det bästa jag sett på nationsteater. Pjäsen brukar spelas av unga skådespelare, då erfarenheten visat att den blir alltför beklämmande annars. Det är lätt att förstå - Västgötas unga ensemble berör tillräckligt mycket när fina personporträtt framträder ur den beiga foträta massan. Samtidigt förhöjer små tragikomiska välkoordinerade inslag tempo och humör.
När hemmet börjar kännas kvävande får vi följa med på återblickar i de äldres liv, till småbarnsmammans hårda vardag och den unga lättutnyttjade flickan. Livet är inte roligt nu, men det var inte bättre förr. Även om tiden är en annan är frågorna aktuella och framställningen skönt omväxlande. Men sedan ska den klassiska klasskampen skildras, platsen är bruket med herre och tjänare och här slår några av mina fördomar in. Orden, och kampen, som haft sådan betydelse, har svårt att få tyngd på samma sätt som övriga scener. Klasskampsklichéerna i bruksmiljö blir svåra att ta till sig och inslagen bidrar till en inte helt sammanhållen uppsättning.

Mer intressant blir det när den svåra vardagen skildras mer lågmält. Scenerna där sjubarnsmamman talar med sitt åttonde, nu döda, barn om solidaritet är tunga och tänkvärda. Kanske behöver samhällskritiken på detta sätt tas ned i enskilda människoöden för att beröra i individualismens tidevarv.
Det blir eländigt, för alla. Ingen undkommer hemmet, oavsett bakgrund. Ingen kan köpa sig fri, alla är lika ensamma, lika passé. Men Hemmet är också rolig, syster Gunnel och syster Siv rimmar vältajmat och de äldre sjunger med späda röster och det tas till och med små danssteg. Att bryta med sång är ju ett känt grepp för distansering, men detta kan bara inte vara meningen här. När gamla Svea visslar med i de äldres show så innerligt och hjärtligt vill man bara applådera. Men allvaret ligger kvar. Hemmet är ett förvaringskärl. På Västgöta sticker högst levande skådespelare, med sina kärleksfulla porträtt av fågelmatande tanter och frustrerade farbröder, in knivskarpa repliker i samhällsdebatten. Och gör en livrädd för att bli gammal. För på hemmet kan ingen höra dig skrika.