Rushmore

Max Fischer (Gordon Sonesson) är en brådmogen och utåtriktad femtonåring som älskar tillvaron på privatskolan Rushmore där han med liv och lust hänger sig åt allehanda sociala aktiviteter. Men själva studierna går inget vidare och Max hotas av relegering.
Samtidigt blir han vän med den rike industrimannen Herman Blume (Fabian Hällström). Historien utvecklar sig till ett triangeldrama när både Max och Herman blir förälskade i lågstadieläraren Rosemary Cross (Johanna Wagrell).

Att säga att ”Rushmore” bygger på filmen med samma namn är ett understatement – snarare tycks ambitionen ha varit att liksom ladda ner Wes Andersons underfundiga komedi direkt till teaterscenen. Allt från Max Fischers basker och Herman Blumes mustasch till soundtracket och minsta replik känns igen från vita duken.
Att mäta teater med filmens måttstock är orättvist men när filmen ständigt gör sig påmind är det svårt att låta bli. Allt för många nyanser har gått förlorade på vägen från Hollywood till V-Dala, vilket inte är så konstigt. Jag hade istället velat se en bärande, självständig idé om vad teaterpjäsen Rushmore har att säga publiken.

Med det sagt är Rushmore en trevlig teaterupplevelse som lockar publiken till många goda skratt. Alla skådespelarna gör godkända insatser, behagligt fria från överspel och stora åthävor. Johanna Wagrell är dock i en klass i en klass för sig. När hon levererar sina repliker kan man för ett ögonblick förflyttas från sin trästol i stora salen på V-Dala till en amerikansk privatskola.

nbsp;