Manstät hyllning till Simone de Beauvoir

När vi försett oss med te, nybakade scones och mörka chokladpraliner konstaterar damen bredvid mig att jag är för ung för att ens ha upplevt en bråkdel av skådespelerskans karriär. Det är sant. När Viveca Dahlén med sitt hommage till Simone de Beauvoir avrundar sin tid på Stadsteatern är det efter 40 år och otaliga föreställningar. Jag har missat någonting, får jag höra.

När timmen flyger förbi och mitt te kallnar inser jag att det är sant. Viveca Dahléns kärlek till och fas- cination för Simone de Beauvoir går inte att ta miste på. Hon högläser ur böckerna med vördnad, smakar länge på citat hon verkar se för första gången. Vi rycks med; skrattar med de Beauvoir åt småborgerliga äktenskap, fnyser med henne åt konservativa fransmän som chockas över Det andra könet.

Som runt en lägereld sitter vi och lyssnar – på sagan om en radikal världskändis, en av modern feminisms viktigaste gestalter, en stor filosof och författare. Det bästa är att allt är sant.

Ett par minuter in i föreställningen dyker en plywoodmodell av Simone de Beauvoir i naturlig storlek upp. Strax därefter gör även Sartre entré. Det är en ganska elak karikatyr av honom, där hans tunnhårighet och skelögdhet framhävs. Viveca Dahlén skrattar åt hur kort han var – 150 centimeter ungefär.

Snart dyker även en annan man upp – projicerad på en skärm bakom skådespelerskans fåtölj.

– Algren var den första stora passionen för de Beauvoir, säger hon.

Jag vill ropa ”existentialismen då? Litteraturen? Kvinnokampen ?”, men håller tillbala.

Enda gången jag hört en berättelse om de Beauvoir som inte ständigt glider in på Sartre var under en kurs i feministisk idéhistoria. Min lärare var förbannad över all plats Sartre ofta fick och utelämnade honom därför. Det var ovant, på ett skönt och befriande sätt.

Att döma av publikens förtjusta fnissande över de Beauvoirs kärleksliv verkar jag ganska ensam när jag önskar att hommaget fokuserat mindre på liggen och mer på litteraturen och filosofin. Men jag kan inte hjälpa det: När Viveca Dahlén citerar Simone de Beauvoir om att kvinnan hela tiden konstrueras som den andre i förhållande till mannen, är det på något vis besvärande att han står där på scenen – om än skelögd, kort och tunnhårig.

nbsp;