Roligt koncept borde stannat på arbetsplatsen
Studenter! Vad tänker vi om vårt framtida arbetsliv? Vet vi… konkret? Vad vi vill göra? Kanske har man ett hum om vilket arbetsområde, några kanske vet exakt vilken arbetsplats de vill hamna på eller konkreta arbetsuppgifter de vill syssla med. Men… funderar man över sin arbetsplats rent socialt? Hur tar man sig fram? Hur kommer man överens? Hur får man beslut att röra på sig? Hur hanterar man fikaraster som verkar pågå i en evighet? För att inte tala om HISSEN!!! Vad ska man prata om i hissen?! Ja, just detta får vi ett, satiriskt paketerat, hum om i "Kul med en kvinna"! En föreställning, regisserad av Karin Engberg, om arbetsplatsens formella och informella system, hierarkier och den spända dynamiken kring en fruktkorg.
Vår guide på detta studiebesök är Silvia, spelad av Moa Silén, en 40-årig kvinna som oförstående kandiderar till en position på sitt jobb som redan har en favoriserad kandidat. Situationen är uppenbart socialt kodad: GÖR DET INTE, men detta hindrar inte Silvia. Dessutom verkar inte Silvia ha någon känsla för skämtjargongen eller när man ska tala eller tiga – något som kommenteras och kritiseras av Silvia själv i korta sekvenser när övriga kollegor, konkret, pausar skådespelet.
Kollegorna hon behöver förhålla sig till är en spännande skara bestående av högsta hönset Truls, som drar till sig fjäsk och utnyttjar sin position som chef att backa undan obekväma situationer där det plötsligt blir viktigt att han inte är partisk. Östen – en favoriserad herre med ett "manspread" så brett att jag oroar mig för sömmarna i de gråa kostymbyxorna och som dessutom är Silvias motståndare. Tripp – rättshaveristen som undersöker om fönsterputsare verkligen gör sitt jobb och svettas om mötet drar igång två minuter för sent, till sist har vi också Marianne A, Marianne B och Marianne C – tre damer med likadana intetsägande kjolar och skjortor, som donar med fika och blomsterhållning. Karaktärerna är stereotypa, bär upp en rapp dialog och ser ut som slätstrukna kontorsrobotar – ett lyckat kostym, smink och perukarbete!
Vi får aldrig veta vad de jobbar med, vad som ska utvecklas eller vad tusan det är frågan om – ja, vart går alla pengar till? Vad gör vi? Varför gör vi det? Varför är jag på det här mötet? En gnutta kafkaeskt. En av de tre Mariannorna, spelad av Jennifer Amaka Pettersson, gör en lysande roll som en skånsk, lite snuskig, frisk fläkt på kontoret som vågar ställa frågorna som skulle kunna betecknas som ”dumma” just för att de är så enkla – men som trots allt ingen verkar kunna svara på.
Kontorsmiljöerna byts stundtals ut mot Silvias hem, där maken Jerker flanerar runt och utför klyschiga, romantiska, men ouppskattade gester. Det förlorar dock snabbt fart och föreställningen hade gynnats av att stanna kvar på arbetsplatsen. Konceptet är intressant, jag kiknar inte av skratt, men det vägs upp tillräckligt av ett spännande, och stundtals roligt, koncept. Det är delarna på kontoret som är bärande, kanske hade en kopiator kunnat ersätta hemmet och därmed komplettera fikarummet och hissen – och tillsammans utgjort kontorets klassiska vattenhål.
