Sjöholms utstrålning är makalös
Föregående vecka har varit någon typ av slumpmässig Mental Health Awerness Week för min del. Det började med att jag läste två romaner inför ett seminarium; Unica Zurns Jasminmannen och Sylvia Plaths The Bell Jar. Två författare som båda begick självmord och lämnade tunga, gripande och viktiga skildringar om psykisk ohälsa efter sig. Därefter råkade jag av en slump trycka igång ett gammalt avsnitt av Alex och Sigges podcast där poddkompanjonerna demonstrerar hur vanföreställningar i form av röster påverkar en person. Sigge får ha hörlurar på sig med en röst som skriker obskyra saker, samtidigt som han försöker svara på enkla frågor som Alex ställer. Klippet spelas upp två gånger: en gång med rösterna, en gång utan. Det får en komisk effekt, men poängen är också tydlig – Sigges reaktion framstår som högst märklig, han skrattar nervöst, tystnar, och kan inte svara, men med vetskapen om att han har en plågande röst i örat gör att hans reaktion känns logisk. Kronan på verket utgörs av ett teaterbesök för att se Next to normal. Musikalen, som för drygt tio år sen gjorde succé på Broadway och kammade hem både Tony awards och Pulitzerpris, har funnit sin väg till Uppsala. Föreställningen, i regi av Ronny Danielsson, landar någonstans mittemellan vad jag tidigare i veckan konsumerat och gör anspråk på både humor och allvar.
”Jag är inte någon Sylvia Plath!” utbrister Diana Goodman, spelad av Helen Sjöholm, som sen 16 år tillbaka varit diagnosticerad med bipolär sjukdom. Trots de många år som gått har psykiatrin inte kommit underfund med hur hon ska behandlas, och Diana börjar tröttna på att inget fungerar, kanske det inte är så farligt ändå? Här måste vi ändå tala lite om Helen Sjöholm. Hon är väl praktiskt taget geniförklarad, men jag måste bara.. låt mig bara: hon. är. så. bra. Jag blir liksom gråtfärdig av att lyssna på ”Koppången” på Spotify och nu står hon där, ett par rader bort, i egen hög person, med en närvaro och utstrålning som är helt makalös.
Ja, hela ensemblen utstrålar sannerligen närvaro och sångförmåga. Genom musikaliska nummer som lekfullt skiftar mellan söta stråkar och riviga riffs följer vi Doktor Frisk (Daniel Engman), som provar sig fram och hittar en ”lösning”: en medicincocktail som utgör stabilitet är också det som raderar känslolivet. Men vad är det för liv att leva frågar sig Diana och sökandet fortsätter. Samtidigt försöker maken Dan (Rolf Lydahl), parera de snabba vändningar som vardagen innebär och dottern Natalie (Stina Nordberg), försöker hitta sin plats i skuggan av moderns vanföreställningar.
Familjemedlemmarnas stretande vävs in i varandra genom att flera separata händelser utspelar sig samtidigt. Julia Prezmojskas scenografi signeras med varma, mjuka toner, men består också av två stora, avskalade husramar som flyttas fram och tillbaka på scenen och skapar djup och rum för de parallella situationerna. Det är lätt att föreställa sig att det skulle kunna bli rörigt, men istället är det skickligt tajmat och familjemedlemmarnas stretande avspeglar varandra utan att göra alltför uttalade kopplingar.
Musikalen behandlar tunga ämnen så som psykisk ohälsa, sorg, drogmissbruk och medberoende. Men vänta lite nu… hur går detta ihop i ett musikalformat? Kan det framföras utan att ett käckt sockervaddsfluff bäddar in det tunga? Ja, visst tar vi en tugga då och då, men framförallt är detta en ack så kraftfull och viktig berättelse. Kanske är det kompositionen av de berättelser om psykisk ohälsa jag konsumerat under veckan som gör mig lite skör. Ja, för jag, som i vanliga fall skrattar rått åt min pojkvän när han blir blank i ögonen av Titanic i hemmets trygga vrår, får knipa ihop ögonen för att inte låta en blaskig tår trilla ner för kinden.
