Recension: Ridåarnas storspex

På tredje våningen på V-dala nation ligger en spänning i luften inför genrepet, storspexets första möte med publik. Stolarna har ställts fram och kulissen är på plats, ett ambitiöst bygge som känns hämtat ur en Agatha Christie-deckare, men pyntat med Red Bull-burkar och Smirnofflaskor. 

Den stora salen har förvandlats till en påhittad fjortonde nation, nämligen Ålands nation. Här introduceras publiken till kuratorsexpeditionens minst sagt märkliga persongalleri. Karaktärerna är till stor del stereotypa och dragna till sin spets. Klubbverkaren som är karatekunnig partyprisse, arkivarien som en historienörd och den elegant nedgroggade inspektorn är bara några exempel. Snart uppdagas att nationen ska rivas då kommunen planerar att dra en spårvagnslinje genom byggnaden. Samtidigt står den stora vårbalen precis runt hörnet. Alla förutsättningar för kaos och tramsiga missförstånd i sann spexanda. 

Nationskänslan är påtaglig i blandningen av frackar, hedersporträtt och uråldriga spritgömmor. Samtidigt leker föreställningen med nationsseriositeten till genrepspublikens stora förtjusning. Det finns många fnissvänliga referenser som alla vi Uppsalastudenter som ränner på nation kan förstå. 

Efter en något seg start kommer tempot snabbt upp, och särskilt andra akten är fylld av guldkorn. Här möter vi bland annat de härligt berusade danskarna som gör sitt yttersta för att bli förstådda. Föreställningen innehåller även många andra lustiga besökare, däribland röster från ovan, raveare, nattliga varelser och dansande potatisar. 

Spexet följer V-dalas tradition att skrivas på rim, vilket trots en del nödrim, ger en lekfull och egen ton. Manuset som helhet är genomtänkt och rikt på sidohistorier. Musiknumren är få men välplacerade, och tack vare starka insatser från kör, band och ensemble landar de där de ska.

Sammantaget är det ett spex som innehåller det mesta: kärlekshistorier, blodtörstig dramatik, Shakespeare-citat och huvuden som rullar. Är man sugen på ett riktigt fullspäckat spex har man kommit rätt. 

Det är fritt, det är farsigt, och teaterglädjen lyser i ögonen på alla inblandade. Det tydligaste sättet att beskriva det är att man valt att tacka ”ja” till varje påträngande idé som dykt upp.