Spex permanent i pärmar

Trots sina dryga 150 år på nacken är studentspexet en blomstrande genre med en ”sjudande utveckling.” I alla fall om man får tro Christer Åsberg, en av redaktörerna och författarna bakom boken Alla tiders Uppsalaspex (dock inte skriven med fjäder som ingressen halvt antyder) som släpptes 19 november.
– Det har inte gjorts någon sådan här bok i Uppsala tidigare. Tom Lundin som är en av de andra två redaktörerna – läkare och professor i katastrofpsykiatri – tjatade länge om att vi borde skriva en bok om spex i och med att vi alla har sysslat med det, säger han.

Studentspexet föds faktiskt i just Uppsala i mitten av 1800-talet, berättar Christer Åsberg, men då som ett kortare, underhållande inslag, kallat ”spektakel” (därav kommer också ordet ”spex”), i slutet av en soaré. Under senare halvan av 1800-talet blir spexet ett renodlat huvudnummer och sprids då som scenkoncept till KTH, Lund och i början av 1900-talet även till dåvarande Göteborgs Högskola. Det senaste decenniet har studentspexet fått fäste också vid mindre lärosäten och numera arrangeras till och med ett SM i genren var femte år.
– Det har skett en ökad professionalisering. Framför allt har musiken blivit väldigt bra, nästan för bra. Många av de medverkande nu för tiden har gått på musikskolor tidigare.
Och just musikens roll är en aspekt som Christer Åsberg trycker på när han förklarar vad skillnaden mellan ett spex och en vanlig pjäs är.
– De påminner om gamla lustspel med kupletter [humoristisk eller satirisk sång, reds. anm.], lite som en operett. Nu för tiden är de dock mer musikallika.
Förutom de musikaliska inslagen utmärks spexen också av sin komik – ett spex är alltid parodiskt i grunden. Äldre exempel i genren parodierar ofta legender och kungligheter, medan de mer nyskrivna snarare bygger på moderna pjäser, som Lars Noréns, och TV-serier. Till skillnad från vanliga pjäser och musikaler har många spex ett visst mått av interaktivitet med åskådarna, bland annat genom att vem som helst kan ropa ”omtag” varpå ensemblen måste spela om en viss scen eller låt, med eller utan modifiering.
– Konceptet ”dakapo” har ju funnits länge och omtag blev som en parodi på det. Under SM finns till och med en klass för bästa omtaget. Men för ett par år sedan kunde det gå alldeles för långt med det där, så att man var tvungen att göra omspel på hela föreställningen, säger Christer Åsberg.

I Alla tiders Uppsalaspex bidrar, förutom redaktörerna, ett flertal skribenter som på ett eller annat sätt varit involverade i spexsfären. Bland annat författaren och litteraturvetaren Carina Burman, som skrivit ett kapitel om Kvinnliga studentföreningens spex.
– I traditionella spex har kvinnliga karaktärer spelats av män, vilket har bidragit med vissa komiska effekter. Så sent som 2013 spelades för första gången de kvinnliga rollerna av tjejer i ”Gustav Hasa” [se faktaruta]. Men nu för tiden brukar det vara ganska jämnt fördelat, även om killarna kanske har en tendens att roffa åt sig de största rollerna, säger Christer Åsberg.
Han understryker att han i boken har ”aktat sig för gubbaktigheter” och hoppas att alla ska kunna läsa boken med behållning – både gamla spexrävar och nya Uppsalastudenter.
– Men den riktar sig kanske inte till Lundensare föreställer jag mig, säger han och skrattar.