Foto: PrivatDen skytteanska lusten är Fredrik Lindgrens debutroman. Han jobbar till vardags som projektledare på byggnadsavdelningen vid Uppsala universitet.

Barnförbjuden Bertbok i Uppsalamiljö

Den skytteanska lusten
Fredrik Lindgren
Entum konsult & förlag AB

”En fars i Uppsalamiljö – kan det vara något?” frågade mig chefredaktören menande. Såhär tvåhundratjugo sidor senare undrar jag också det. Den skytteanska lusten utspelar sig främst i och kring Uppsala universitet. Huvudpersonen Nils Grahn, docent i statskunskap, har sedan barnsben haft som mål att bli professor före fyrtio års ålder och är nära sitt mål, han är aspirant på den skytteanska professuren. Dessvärre har han under en blöt personalfest på slottet supit bort en nyckel till universitetsledningens hemliga representationsförråd. Ajaj! Den måste ju tillbaka före tisdag! Så går det när man dricker fyrtioårig konjak. Dessutom finns vaga minnen av en tête-à-tête med doktoranden i franska Michelle Olivecrona. Katastrof! Det är ju bara en månad kvar till professorsvalet och alla vet ju att Patronus – ättlingen till Johan Skytte som formellt ska föreslå kandidater – är en superreligiös moralpolis!

Inledningen utlovar ett högt tempo: Man väntar sig något slags skruvad deckarhistoria – var är den försvunna nyckeln? – men detta mysterium löses redan sjuttio sidor in i boken, vilket kommer lite som en överraskning. Istället blir det fokus på ett episodiskt berättande i korta och rätt självständiga kapitel på ett sätt som påminner lite om en Bertbok. Visst finns hela tiden frågan om den skytteanska professuren i bakgrunden, men det är just i bakgrunden. Jämfört med Bertböckerna är humorn dock desto mer barnförbjuden: Det sups ner och runkas av, bröst blir nersprutade, pungar får smällar och sväller till enorma proportioner, och dessutom grävs det i hundskit efter ett uppätet USB-minne med hemlig information. Detta har Grahn anförtrotts då han efter en visit på ett nakenbad i Budapest oförhappandes blivit värvad av CIA. Han behövde nämligen kräkas och kläckte ur sig ett svengelskt ”I want to spy” inför vad som strax skulle visa sig vara en CIA-agent. Det är så dumt att det blir smart.

Det är alltså superkrystat, liksom all fars, humorn är hit-and-miss och rollfigurerna är stereotypa, för att inte säga platta. Det hör i och för sig kanske till. Men handlingen hade tjänat på att vara tajtare, till exempel om Lindgren hade hållit fast vid det antydda kamp-mot-klockan-spåret som en fartfylld nyckeljakt hade kunnat innebära. Nu blir det bitvis rätt tempofattigt och riktningslöst. Samtidigt är själva projektet så bisarrt och ändå kreativt att det är svårt att inte känna sympati – det är så oerhört konstigt med fars i förfinad universitetsmiljö. Därför är det synd med allt som frångår detta, som resor till Budapest eller Paris och CIA-komplotter. Om sådant trimmas ner kan det kanske bli en serie – för en sådan är utlovad – som har mer än kuriositetsvärde.