Annons
<span style = color:white >.</span>
Foto: Jens Mohr/ Wikimedia commons

Medaljen


En rapp novell berättad ur två vitt skilda, men lika studentikost igenkännande perspektiv... Så lyder delar av juryns motivering till att Jennifer Leijons novell Medaljen belönades med andra pris i novelltävlingen.

Det fanns en svårslagen svärta i fracken och skorna var putsade aningen längre än vad som var brukligt på nationerna. Han hade noggrant säkerhetsnålat fast fyra medaljer på frackslaget. Särskilt en av medaljerna var lite extra fin - det kanske var rentav dumt att ha den på sig ikväll? Han passerade Kalmars korridorer nerför kullerstensgatans sluttning. Stegens taktfasthet och medaljernas klirrande fångades upp av en klarinett som hördes från ett fönster framme vid Uplands. Luften var fylld av förväntansfull vår och alla färger verkade klarare än förr. Vad han pluggade? Det spelade ingen roll. I Uppsala behöver man inte skämmas för att man inte ens själv riktigt vet vad man läser. Däremot skämdes han lite över att han inte hade hört av sig hem den senaste veckan. Han hade inte varit hemma på sex veckor, vilket till stor del berodde på att det där faktiskt betydde något om man närmade sig examen eller ej. Substitutet blev V-Dala, vilket var kvällens mål. På V-Dala var Västmanland representerat på ett närmast mer påtagligt sätt än hemma i Västerås. Pär tillhörde gräddan av nationsvärlden och hade ett rikt socialt liv (så länge han stannade i Uppsala), fick då och då chansen att hålla tal, gick ständigt på trerättersmiddagar och hade på sig fracken nästan lika ofta som jeans. Att studietiden i Uppsala handlade om allt annat än studier var både svårt att förklara och försvara för någon utifrån. Därför lät han bli. nbsp;

Den vitkaklade entrén på V-Dala blev en tydlig kontrast till alla frackklädda männen. Fördrinkar dansade runt och sorlet av igenkännande hälsningar steg. Männen, som var någonstans mellan tjugo och sjuttio år, turades om att syna varandras medaljer och berömma de som var något mer intressanta än de övriga. Pär blev omsvärmad på ett, i sammanhanget, ovanligt sätt. Någon hade fått syn på en av hans medaljer. Den var verkligen vacker - glänsande i både guld, blått, rött och gult, och med någon inskription som de omöjligt kunde tyda utan lupp. Det blåsilvriga bandet som medaljen varsamt var fästad vid uppskattades mycket av Pärs vänner på V-Dala. Han fick chansen att berätta bakgrunden till medaljen både en och två gånger. Kvällen kunde inte börja bättre och med tanke på att alla i sällskapet var mer eller mindre inflytelserika kulturpersonligheter eller akademiker var det med en svindlande känsla av bekräftelse som Pär hamnade i centrum. Han lyckades till och med bli placerad vid något som skulle kunna liknas vid en honnör Halvvägs in i förrätten förstod han att det här skulle bli en av hans allra bästa middagar i Uppsala någonsin.

Någon hade snott hennes tvättid igen och det sista hon gjorde innan hon stack hemifrån var att svepa en burk makrill. Sedan hade kedjan hoppat och hon hade tvingats småspringa ned till V- Dala, tjugo minuter sen till arbetspasset och lagom illaluktande. Hon var ny i serven och kunde räkna med en alldeles för lång dag. Visst hälsade väl några av de andra tjejerna på henne, men de var mer nyfikna på killarna som skulle komma senare. Majas kille hade dumpat henne för kanske två månader sedan, så hon var minst sagt ointresserad av män. Enda anledningen att hon la ner en hel lördag på servering berodde på pengarna. 60 kronor i timmen. Hon hade inget CSN under höstterminen.

”Maja Du och Frida tar honnören ” log hovmästaren. Maja himlade med ögonen till svar. Tydligen förekom nollning inte bara på programmen, utan även på nationerna. Som ny i serven skulle hon testas, förmodligen göra bort sig, bli förtrolig och söka hjälp. Sedan skulle hon säkert jobba varje helg på V-Dala för att betala igen någon slags tacksamhetsskuld. Frida verkade i alla fall trevlig. Alla tjejerna viskade upphetsat om hur roligt det skulle bli att få serva ett sådant här
hemligt sällskap. Man fick till och med medalj De gick snabbt igenom vilka män de trodde skulle komma och senare vilka de hade sett anlända. Borden var dukade och efter en formell, noggrann genomgång av ansvar kring alkoholservering drog kvällen igång. Förrätter, ombjud och långa tal avlöste varandra. Maja såg med avsmak på massan av överförfriskade män som applåderade varandra och kunde inte alls förstå varför de andra tjejerna blev så fnittriga bara för att herrarna var finklädda.

En rödlätt karl med sjaskig frack kom farande mot Pärs bord. Han klappade en servitris på baken, dunkade Pär i ryggen och utbrast något i stil med ”det var ta mig tusan det bästa talet jag någonsin hört ”. Han ställde fram två snapsar framför Pär och slog sig ner på den stol som just råkat bli ledig. Därefter gick allt väldigt fort och snapsvisorna blev kortare men fler. Salen snurrade. Den rödhåriga mannen skyndade vidare, syntes uppe på scenen med ett rödvinsglas i högsta hugg för att sedan försvinna ner och ut i Uppsalanatten. Middagen slutade och herrarna fick lämna salen medan borden dukades bort för ett stort dansgolv.

Här började det gå utför för Pär. För det första blev han barstoppad när han skulle köpa en shot till, vilket kanske var det som räddade honom från total missär. För det andra kräktes han inne på damtoan. För det tredje närmade sig två oformliga drumlar med något motorcykelknutteaktigt över sig, som Pär avgjorde var vakter. Han förstod att flykt var den enda lösningen. Pär lyckades ta sig upp för trapporna och in i stora salen som var fylld igen av dansande studenter. Utan att ha vidare balans fick han fart och sikte nog att nå ända fram till personalingången. Ett genialiskt drag som slutade med att han sprang rätt in i en riktigt söt servitris - som hade snott hans medalj

Maja hade ont i hela kroppen. Det var tungt att bära tallrikar och hon hade kanske inte haft de bästa skorna på sig heller. Snart var de klara och skulle få äta lite av resterna från middagen. Hon skulle just in i köket igen när hon blev hejdad av något skimrande. På parkettgolvet glänste något till. Hon böjde sig ner och såg den vackraste lilla medaljen i hela Uppsala Botten var nog av ädlaste guld och den hade små målningar i blått, gult och rött. Det fanns en liten text på den. Hon sträckte ut handen och nuddade vid medaljen. Hon tog den i sin hand för att läsa inskriptionen. Då färgades allt plötsligt lila. Vita ljusstrimmor kastades omkring henne. Ett öronbedövande surr växte sig allt mer starkare och hon blev omfamnad av en rytmisk hets. Hon kunde inte stå stilla. Hon fann sig själv i ett hoppande folkhav, svängande, susande och ihållande. Smekningar sköljdes över henne och hon kände sig lika närvarande som avlägsen. Alla människor ville vara närmast henne. Hon var plötsligt vackrast, hon var Madonna. Det doftade av söt svett och parfym, och någon fyllde hennes mun med honungssmakande kyssar. Han kastade sig över henne mitt på dansgolvet i en febril jakt på hennes läppar och den lilla medaljen som kramade i sin hand.

Maja gick ut från V-Dala med Pär i släptåg och de promenerade längs ån på ett sätt som kunde varit romantiskt. När hon förstod att han bara var ute efter hennes nyfunna skatt kastade hon medaljen i Fyrisån. Förtrollningen var bruten och de båda grälade snart. Varför hade hon kastat bort hans dyrbara medalj? Gryningen kom smygande tillsammans med en stark huvudvärk. Ån var vackrare än någonsin, men för Maja och Pär fanns bara ännu en vecka med omtentor.


Annons

Annons

Läs mer

2023-05-30 14:38
Vad kan hända en natt i Uppsala? En spirande romans mellan en kalmarit och en smålänning som uppdagas under vårbalen…
2019-12-02 10:18
A short story by Carol Pang
2019-11-20 11:04
En novell av Khaled Al Moulla