Inre och yttre kaos

Cronenberg är alltid Cronenberg. När blodet till sist sprutar ur Twilight-stjärnan Robert Pattinsons hand fungerar scenen som en bekräftande signatur för regissören. Det är inte bara rollfiguren – den unge börsmagnaten Eric Packer – som blöder. Det är människans, civilisationens eller kanske rent av mänsklighetens gränslösa futtighet som Cronenberg (som så ofta förr) visualiserar.

Vägen dit har bestått i en limousintur av sällsamt ödsligt slag. Trots att det är den livliga smältdegeln Manhattan som är spelplats. Packer har ”proustat” sin limo, det vill säga klätt insidan med kork för att göra omvärlden omärklig. Hänvisningen till den franske författaren har autentisk grund – han lär ha isolerat sin bostad på samma sätt och med samma syfte. Men dessutom dras tankarna till Prousts ständiga rörelse mellan en yttre och en inre verklighet.

När vi följer Eric Packer på hans långa resa till frisören bildar den urbana omgivningen bitvis en surrealistisk fond till bilens slutna kapsel. Där gör älskarinnor, valutaanalytiker och läkare sina visiter. Manhattans trafik är just denna dag avstängd för ett presidentbesök och en rapsångares begravning, och som om inte det räckte ger läkarbesöket vid handen att Packers prostata är deformerad. Perfektionen störs alltså av så väl inre som yttre kaos.

Dessutom kapsejsar denna dag hela valutamarknaden, grunden för Packers enorma rikedom. En av besökarna – hans teoriguru (Samantha Morton) – menar att pengarna förlorat sin förmåga att berätta. En metafor för såväl en skenande ekonomism som för denna film, vars uppbyggnad undandras den logiska berättelsens form.

En del av den skruvade strukturen måste nog tillskrivas Don DeLillo, vars roman med samma namn ligger till grund. Två civilisationskritiker möts således i ”Cosmopolis”. Inte minst bär den stiliserade dialogen DeLilos märke, medan Cronenbergs strama och stillsamma bildspel ofta lämnar såväl personer och relationer i oförklarat ljus. Med sin blanka och kalla uppenbarelse blir särskilt Pattinson en kongenial cronenbergfigur. En närmast maskinlik man vars oklanderliga yta successivt krackelerar.