Foto: Nordisk FilmJacob Cedergren spelar polisen Asgar i Den Skyldige. ”Det som gör Gustav Möllers film så briljant är bland annat att den lyckas problematisera den numer så självklara genrebetingade regeln att bra poliser alltid måste bryta mot regler.”

Spännande krim som omtolkar genren

Den Skyldige
Regi: Gustav Möller
Fyrisbiografen, Filmstaden

I de populära filmgenrerna ryms alltid lockelsen att röra sig mot det spektakulära.Den nordiska polisgenren har exempelvis sedan länge låtit det socialrealistiska arvet från Sjöwall&Wahlöös dagar ersättas av brutala seriemord och hisnande konspirationer. Berättandet är gärna effektivt drivet och bildspråket explicit. I Gustav Möllers regidebut Den Skyldige bryts dock alla våra förväntningar på hur nordisk kriminaldramatik av idag ska gestaltas. Nu är Den skyldige inget ordinärt exempel på scandicrime. Genren har ju successivt övergivit långfilmens tidsmässiga begränsningar för att hellre berätta i det mer gränslösa följetångsformatet. Enligt genrelogiken borde dess enstaka kvarvarande biograffilmer då reserveras för det allra mest spektakulära. Och kanske är Den skyldige ett exempel på detta, men på inverterat vis.

I berättelsen om polisman
Asger Holm (Jacob Cedergren) gör Gustav Möller en dygd av biograffilmens begränsande egenskaper. Eller rättar sagt: han skärper dem. För här helgas både rummets och tidens enhet enligt en logik som snarare är teaterns. Hela filmen utspelas under halvannan timme i en sambandscentral, dit vi förstår att Asger förpassats mot sin vilja efter att ha överträtt någon slags gräns. Det är ett tillstånd vi idag vant oss vid hos de poliser vi möter i serier och filmer. De bästa poliserna tycks vara gränslösa. De arbetar helst helt efter eget huvud och det är just i denna egenmäktighet deras professionella kvaliteter antas ligga.
Att Asger är en sådan polis ser vi snart tecken på. I brottstycken tecknas hans bakgrund. Ett mörkt moln vilar över hans förflutna och han kommer att prövas i en rättegång, efter vilken han snart ska vara ute och verka på fältet igen. De arbetspass där han sitter tjudrad vid ett fjantigt headset utförs med illa dold motvilja.
Men ett av kvällens sista samtal visar sig dölja ett fall som kan uppta hela hans uppmärksamhet. Mitt i rutinarbetet med att svara på alla 112-samtal – banala trafikärenden, enklare misshandelsfall och berusade kroggäster som knappt förmår säga var de befinner sig – kommer Asger att få väcka liv i sitt yrkesmässiga kunnande och gripa in i verkliga skeenden på ett sätt som hans tillfälliga position egentligen inte medger.      

Det som gör Gustav Möllers film så briljant är bland annat att den lyckas problematisera den numer så självklara genrebetingade regeln att bra poliser alltid måste bryta mot regler. I Den skyldige sätts begrepp som omdöme och professionell skicklighet ständigt i spel. Dessutom berättas samtidigt kriminalfiktion på ett nytt sätt. Iscensatt på traditionellt vis skulle det fall som får Asger att bryta sin buttra liknöjdhet inte framstått som så enastående spännande. Det är genom att låta åskådaren föreställa sig händelserna bortom de sprakande och avbrutna telefonmeddelandena som engagemanget skapas. Möller berättar med antydningar och brottstycken. Vi lämnar aldrig Asger, utan vi får successivt skapa hypoteser om vad som sker tillsammans med en huvudperson vars professionella kompetens och heder vi samtidigt svävar i osäkerhet om. En viktig del i detta är naturligtvis Jacob Cedergrens ansikte och röst. Ständigt i bild är det Cedergren som befäster den infernaliska nerv med vilken Den skyldige drabbar åskådaren.