Om skiljetecken och kvinnofällor

En störig ovana jag lagt mig till med på senare tid är att avsluta var och varannan mening i mejl och privata meddelanden med ett utropstecken. Jag tror det kommer sig av att jag sedan emoticonens/emojins intåg i mitt liv har känt en slags aversion mot den. Den är som en mikrolögn. Några gånger har jag för säkerhets skull lagt till ett semikolon och ett p efter en kommentar för att mottagaren inte ska uppfatta den som alltför spydig – jag har tydligen tidigare haft en tendens att framstå som negativ och snudd på hatisk i skrift – men det har jag alltid ångrat i efterhand. Inte fan sitter jag här och blinkar med ena ögat med tungan utanför mun, det skulle jag aldrig ens göra irl. Så därför har jag minimerat mitt användande av emojis (dock inte att förväxla med de så kallade dekaler som finns på facebook och i andra sociala medier. En uggla med tindrande ögon och glitter som faller runtomkring den i en loop är ett utmärkt sätt att förmedla att bilden din kompis just skickade på sin färska avkomma är bedårande).

Men ett utropstecken är precis lagom för att på ett språkligt korrekt sätt förmedla entusiasm, angelägenhet, vredesmod eller disharmoni. Problemet är bara att ett utropstecken leder till fler utropstecken. Du kan inte inleda ett mejl med ”Ja, vad kul!” för att sedan sätta vanlig punkt efter ”Ha det bra.” Är det ett hot, liksom?
Skriver man ett kort mejl ser det dessutom märkligt ut att avsluta tre meningar med ”!” och två med ”.”, som att de utan ”!” skulle vara mindre viktiga. Så för säkerhets skull slänger jag in ett par utropstecken även där. Helt plötsligt låter man som Pernilla Wahlgren på speed, vilket kanske inte hade varit ett problem om det inte var för att jag egentligen är typ Kristna Lugn på Valium bortsett från sporadiska raseriutbrott.

I verkligheten är jag inte ett utropstecken – jag är tre punkter med eventuellt frågetecken efter. Som ett utelämnande av något eller en otydligt ställd fråga. Ellips, som de tre punkterna också kallas, frekventerade i princip samtliga mina skriftliga interaktioner fram till för ungefär sex år sedan, när jag fick lära mig att ellipsen är ett typiskt ”kvinnligt” stilgrepp. Att det indikerar känslosamhet och kreativ oordning, i motsats till mäns logiska och praktiska sätt att bokstavligt talat sätta punkt för saker.

Ellips alltså – en kvinnofälla jämbördig med att stå barfota framför spisen och föda barn. Inte skulle jag falla i den. Så det fick bli punkt istället… som ledde till att jag framstod som en surkart och som således utvecklades till ett utropstecken.

En ofrivillig Pernilla Wahlgren blev resultatet. Vet inte om det är mindre av en kvinnofälla.
Kan vi inte bara uppfinna ett skiljetecken bestående av ett utropstecken med tre punkter under sig för att förmedla osäkerhet och kreativ oordning + entusiasm/angelägenhet/vredesmod/disharmoni? Mitt liv skulle bli så mycket enklare…