Homage till humorn

Det har börjat mörkna när jag med knuten mage cyklar mot Kalmar nation för att prova på standup. Det snöregnar och blåser. Jag har kaninpuls. Kom ihåg att du valde att göra det här frivilligt, din jävel, säger jag till mig själv när jag står och väntar vid rödljuset, korsningen Skolgatan-Kungsgatan. Det slår om till grönt. Med högerfoten häver jag ner den högra cykelpedalen mot asfalten och börjar röra mig mot bron över Fyrisån.

Jag var tretton när jag upptäckte standup. Jag brukade gå ner till min storebror Daniels rum och spela på hans blåa Fender. En gång gick jag ner för att fortsätta nöta fingerplocket för Fade to Black av Metallica och såg jag att hans laptop var öppen. Jag tryckte på play på VLC-fönstret som var uppe. En kille med rakat huvud och rockig outfit stod och vankade av och an under en bro. Muttrar kritik över Per Gessles usla musikkatalog, om Ebba von Sydows kassa modetips, om Runar Sögaards märkliga relation med Carola. Magnus Betnér.

Jag tittar på klockan i mobilen. Jag har fortfarande lite tid. Jag rundar V-Dala och cyklar uppför backen på Svartmangatan. Jag låser cykeln, går ner mot Kalmars pub. Utanför ingången står tre långhåriga killar och röker. Det är ju Open mic. Många indierockband spelar. Jag ber om en cigarett fast jag bara röker när jag dricker. Men jag vill inte dricka nu. Jag vill ha huvudet rent innan mina fem avgörande scenminuter som kommer att vara bortglömda av alla imorgon. Killarna går in. Jag drar två bloss, gör en cool frågande ansiktsmin som James Dean, tittar upp och kisar in genom dörrspringan mot scenen, väntar på att känna mig naturlig. Det händer inte. Fimpar den nya cigaretten och går in. nbsp;
nbsp;

Jag var fjorton när min familj flyttade till München. Jag började på en internationell skola i Starnberg. Amerikaner, tyskar, japaner, kineser, saudiaraber, iranier, indier, danskar, britter, bolivianer, mexikaner. En kulturexplosion. Och jag ville ingenting annat än att stå och tjuvröka bakom simhallen i Sigtuna, skolka och köpa Banana skids på Pressbyrån. I mitt sovrum i källaren fortsatte jag att spela på Daniels Fender. Det första året hade jag ingen lust att hitta ett hem där. Ur ett dagboksinlägg från februari 2008 (15 år):

”Ibland känns allt bra och så, men just nu spyr jag bara galla på allt som har med Tyskland att göra. Alla går bara runt och låtsas hela tiden. Det är en enda stor charad. Livet alltså. Man går i skolan så länge att man vill ta livet av sig. Sen ska man bo i ett radhus med jävligt jobbiga grannar och ha ett så pass välbetalt jobb så att man kan åka till det mest trendiga resmålet den sommaren. Och hör och häpna, då är ju grannarna också där och är så svenska som det bara går.” Magnus Betnér i kursiv stil.

Standup blev ett sätt för mitt tonårsjag att få världen förklarad för sig, som boxningspåsen för vissa. Som alkoholen, som fotbollen, som plugget för andra. När vi flyttade hem till Sverige tre år senare ville jag inte lämna München. C’est la vie.

Konferencieren säger att de ligger lite efter i schemat. Jag, som hade tänkt gå upp direkt på scen, och slippa sorlets dödliga anspänning, flyr in backstage. Jag vankar av och an på Betnér-manér i det skrymselliknande rummet. Muttrar en massa nonsensord för att distrahera mig själv från min höga puls och min torra mun.

När jag var 18 år och gick på gymnasium i Täby blev standupen en ingång till det där tillståndet man kan hamna i via litteraturen, musiken, eller filmen. Det är ett förhöjt tillstånd av närvaro där jag inte vill någonting. Alla ord är i vägen. Mitt liv, alltings betydelse och icke-betydelse, kastas runt i nya ljus. Det är en tyst ögonblicksfrihet som inte går att dela med någon.

Bandet avslutar sin sista låt. Applåder. De tre långhåriga indierockkillarna går av scenen ner mot backstage-rummet där jag fortfarande står och muttrar. De nickar leendes mot mig och säger ”lycka till.” Tack. Jag går uppför trappan, ut mot scenen mittpunkt. Jag justerar stativet.

”Hej, jag heter Jonathan Schiess och jag tänkte köra lite standup.”

nbsp;

nbsp;