God things happend to God people

Foto: Sandra GunnarssonJakob Hellström läser termin 7 på juristprogrammet och är en av Ergos frilansskribenter.

Gick idag förbi en grupp med cirka 35st skröpliga 75åringar. De hade på sig rosa västar, såg mest ut som en flock trasiga flamingos och jag erfor en underbar känsla av att liksom kunna välta omkull dem. Allihopa. De skulle inte ha haft en chans #foreveryoung.

I kassakön på Hemköp stötte jag på ytterligare en ostadig tant. Med sitt vildvuxna hår och sina långa gula handskar påminde hon om en skruttigare version av Elisabet Höglund. Hon såg snäll ut – som om hon aldrig gick först genom en dörr och tålmodigt sparade på alla barnbarnet Larrys talanglösa teckningar. Hennes korg stod tung på golvet.

”Ska JAG lyfta upp den?” Hon log tacksamt. Kassörskan såg på mig som om jag var Ben Affleck i Batman fast bra. Allt var sådär fridligt och fint som det nog bara kan vara på Hemköp i november. Bakom mig dyker då plötsligt, som en skottskadad liten marinsoldat, ytterligare en tant upp. Till min stora förskräckelse ser hon också ut som Elisabet Höglund och har, helt utan sans och förstånd, lastat sin korg till absoluta bristgränsen. Jag slits, såklart, mellan lojaliteter. Till Tant 1 som trott ”bara JAG får hjälp”, till halte Tant 2, till den söta kassörskan som såg på mig som om jag var Ben A fast bra. Vad ska hon nu tro? Att jag är någon jävla samarit som överallt och hela tiden hjälper små tanter med små saker? Jag menar, vad är grejen med det? Jag kompromissar och lyfter med ett nonchalant ”hutt” upp korgen. Tant 1 och kassörskan ser på mig som om det var jag och inte Hitler som invaderade Polen. Tant 2 tycks halvblind och fattar tyvärr inte alls vad som hänt. Jag går nedslagen därifrån. Passerar återigen flamingoflocken gamlingar men nu känns det som om de skulle kunna välta omkull mig #gettingold.

Men så, utanför min port, uppenbarar sig ett litet novembermirakel. En kort man helt klädd i domedagsbrun manchester ska av någon oklar anledning gå ut. Och finns det, om vi ska vara helt ärliga, något mer tillfredställande än att hålla upp dörren för någon som är långt bort och se hur han snabbt börjar skutta framåt av rädsla för att annars framstå som stans största röv?!
Sensmoralen? Jo, min stackars mamma hade nog rätt när hon en sen kväll i augusti skrev: ”God things happend to God people.” (Ja, engelska har aldrig varit hennes starka sida, men ni förstår vad hon menar!)