En 25-årig stofils bekännelser

Foto: Sigrid AskerDavid Gunnevik läser ämneslärarprogrammet och frilansar för Ergo.

Vuxenpoäng, är inte det ett lite kul fenomen? Fånigt och fascinerande på samma gång. Att saker som man själv numera anser vara ganska känslolösa nödvändigheter i vardagen, för några år sedan uppfattades som spännande, eller åtminstone värda att berätta för omgivningen att du gjort, typ betalat en räkning. Första gången jag skulle deklarera ansåg jag vara så pass fascinerande att det var värt en redigerad, filtrerad och lajkad instagrambild (#cashflow).

Som 25-åring har jag istället upptäckt ett nytt beteende bland en och annan i min jämnåriga omgivning. Låt oss kalla det pensionärspoäng. Det är när du skyller på din ålder som anledning till små vardagsproblem, trots att du har uppåt 40 år till pension och runt 20 till potentiell medelålderskris. Varje litet missöde har nu plötsligt en enkel förklaring. Sämre kondition än för två år sedan? ”Man är ju inte 18 längre, eller hur David.” Vakna på natten? ”Så är det när man blir äldre.” En sträckt ljumske? ”Lederna börjar bli slitna på oss, David.” Fascinerande.

Vad är nästa steg hos dessa stofiler i 25-årsåldern som känner att livet rinner ifrån dem, trots att puberteten ligger avsevärt närmre än pensionen? Missad deadline på uppsatsen: ”Ursäkta professorn, men hjärncellerna är inte som när jag var tjugo.”

Det måste förstås vara oerhört bekvämt och lockande att plötsligt ha ett gyllene litet ord på sex bokstäver som förklarar alltifrån dålig kondis, sömnsvårigheter, sträckningar, oväntade fisar och kvällströtthet. ”Åldern”.

Slutligen upptäckte jag något nu i adventshelgen den första december: För första gången i mitt liv hade jag ingen som helst aning om årets julkalender. Alltså inte att jag missade att titta på avsnittet. Jag visste ingenting alls, hade inte sett någon reklam, ingen instagrambild, ingen trailer. Jag hade inte ens hört någon kompis yttra ordet ”julkalender”.

Så vad gjorde jag då istället den första december? Jag var på relaxavdelningen i Jönköpings badhus. Jag skulle träffa en kompis och personen hade föreslagit att vi skulle gå på relax, varpå jag exalterad svarat: ”Ja, vilken bra idé. Det vore skönt att koppla av.” Och veckan innan dess hade en annan kompis frågat mig om jag skulle följa med till relaxbadet i Uppsala. Den gången hade jag inte kunnat, och besviket svarat: ”Det hade varit jätteskönt, men jag kan tyvärr inte.”

Att plötsligt inse att du har absolut noll koll på årets julkalender och att du blir genuint glad när folk föreslår att vi ska till relaxbadet, känns som en ny nivå av vuxenpoäng. Jag kanske borde instagramma om det.