Orimliga mansnormer

Foto: Sandra GunnarssonJakob Hellström läser termin 8 på juristprogrammet.

Jag sitter i mitt arbetsrum. Vi har en hantverkare på besök och jag försöker att undvika konversation. Hantverkaren ligger under diskbänken. ”Det är inte sant” säger han olycksbådande ofta.
Klockan 16 kommer min sambo tillbaka. Hon är ett solsken. Både i mitt och hantverkarens liv. När hantverkaren upprepar sitt ”det är inte sant” svarar hon genast. Hantverkaren – överlycklig över att hans underdiskbänksklagan hörsammats – kravlar sig kvickt ut, börjar förklara och hon säger skrämt: ”Finns det en lösning?” Det gör det. Han ska ta ett rör, såga av och trycka ner det. Han behöver ett glas vatten och någon typ av tång. Min sambo ger honom en kabelknipsare och hantverkaren skrattar godmodigt. Tyvärr lyckas han i glädjen knäcka ett rör och måste komma tillbaka dagen efter.

Återigen, arbetsrummet. Hantverkaren ”hantverkar” medan min sambo stolt hejar på. Jag undrar om han ens är medveten om att jag är här? Troligen har det inte ens föresvävat honom att det sitter en skygg kissnödig liten man i rummet allra längst in… Tiden går. Jag behöver verkligen gå på toa. Men, hur kan jag gå ut nu? Med snabba steg, självsäkert leende, och inte ens försöka träffa kanten? Nej, det låter inte riktigt som jag. Smyga? Ser han mig vinkar jag och blinkar exalterat som om det jag sysslar med (vad är det egentligen jag sysslar med?!) är den naturligaste saken i världen. Som om jag, liksom vilken man som helst, gömmer sig när hantverkarna kommer och låter en inkompetent sambo med blå tefatsögon representera hushållet i allt som har med hantverkning att göra. Nåväl – jag kan kanske inte så mycket om hantverkning eller påtvingad social interaktion men, öhm, vid behov kan jag åtminstone hålla mig imponerande länge. Och, tänker jag, är det inte snarare min känsla av otillräcklighet som är det egentliga problemet?  I Sverige finns garanterat mängder med män som i onödan skäms och lider av att de just precis nu sitter gömda och väntar på att hantverkaren ska gå. Denna text tillägnas er!

(Min sambo anser att jag missuppfattat ”mansnormerna”. Att mitt hanterande av hantverksbesök är förlåtligt men underligt och att jag bör hålla det för mig själv. Hon misstänker att öppenhet kan inverka menligt på möjligheten att få anställning och vänner i framtiden. Men, vad vet min sambo om manlighet?! Inget. Ingenting alls!)