Jag är min egen lilla bitch
Okej, jag tänker erkänna en grej nu. Jag är sjukt utseendefixerad. Jag tänker på hur jag ser ut i princip hela tiden. I tid och otid. Överallt. I plugget, på klubben, på gymmet eller på Ica. På styrelsemötet och i tvättstugan eller när jag ligger i soffan och käkar chips kommer jag på mig själv med att mina tankar vandrat dit. Jag kan inte sluta. Jag är som besatt. Av mig själv. Eller nja, det är snarare som att jag är fast i ett sjukt destruktivt förhållande. Med mig själv. För det jag tänker är oftast inga vidare snälla tankar. Jag är min värsta egna kritiker, och min egen lilla bitch.
”Sträck på dig. Sätt dig så du syns från din bra sida. Men herregud människa, LE INTE MED TÄNDERNA.” Stenhårda krav. På att kontrollera hur kläderna sitter eller hur sminket ser ut i ett plötsligt och skoningslöst lysrörsljus. Och jag fogar mig alltid viljelöst. Rättar till. Justerar. Ändrar ställning när jag känner hur byxlinningen klämmer åt över skinnet på magen. Viker ena benet över det andra när låren skumpar till på bussen. Accepterar hur tankarna på andra, betydligt viktigare eller roligare saker får ge plats åt ångest över hur håret ligger eller hur jag måste se ut när jag skrattar, går, gestikulerar. De går inte att stänga av. nbsp; Det har blivit som en reflex, en del av mig.
Det finns studier som visar att kvinnor tänker på sin kropp på det här sättet gång var 30:e vaken sekund. Jag kan absolut skriva under på en sådan siffra. Jag har lärt mig att det till och med finns ett ord för det – habitual body monitoring, vanan att mer eller mindre omedvetet korrigera sin kropp och mimik utefter hur en tror den uppfattas av andra. Ett förhållande till den egna kroppen som om en befinner sig på utsidan.
nbsp;
Men hur många har hört talas om det begreppet egentligen? Och om det nu är så vanligt – varför snackas det inte mer om det? Förmodligen för att det handlar om ett fenomen – en upplevelse – som vi helst inte känns vid. Som anses lite skämmig. Att som vuxen kvinna, med tentor och räkningar och klimathotet att fundera på, gå omkring och tänka VAR 30:E SEKUND på sitt utseende? Illa. Att som medveten feminist låta hela sitt rörelsemönster styras av någon form av internaliserad male gaze? Hyckleri Enklast blir ju då att hålla tyst om det. Men vad blir egentligen bättre av det? Snarare blir bestraffningen istället dubbel. Inte nog med pinan orsakad av allt vanemässigt självförakt, på det läggs skammen över att överhuvudtaget tänka som en gör och tror att en är ensam om. Fixeringen är något bara JAG håller på med, för att JAG är knäpp/ytlig/kanske följer för många influencers.
nbsp;
Konsekvensen blir alltså att vi både accepterar skiten som ett naturligt, obotligt personlighetsdrag, och lider av det i det tysta. Med andra ord; vore det inte grymt om vi kunde börja snacka om det här lite mer? Fatta vad skönt att kunna släppa på skammen och känna den där tröstande handen om ryggen från någon som känner igen sig. Och inte nog med det, ökar medvetenheten, ökar antalet som börja tänka på hur en beter sig och får andra att uppfatta sig själva. Hur kollar jag på andra i toakön på Stocken egentligen? När gav jag en tjej en komplimang senast som inte var baserat på hennes utseende? Kan jag bli bättre på att lyfta andra awesome kvaliteter hos personer? Hur pratar jag om mig själv och mina komplex, och hur påverkar det andra? Att snacka om stenhårt invanda och destruktiva tendenser kanske inte råder bot på dem, men det gör dem åtminstone inte värre. Och kanske kan våra framtida barn eller syskon växa upp med lite mindre internaliserat självhat än vår generation har gjort, så de får lite mer tankekraft och energi att lägga på framtidsplaner och mål, studier eller på att helt enkelt bara ha det gött.
Jag är ju redan igång så jag kan börja. Hej, jag heter Lina och jag lider tydligen av Habitual Body Monitoring. Din tur.
