704 dagar senare*

Hur känns det just nu? Har ni mycket kvar att göra innan ni kliver av?
Caisa Lycken: Ja, det är mycket kvar. Både grejer som man vill få ihop på ett bra sätt så att man kan känna att det är klart och sådant som man vill överlämna så smidigt som möjligt.
Miranda Cox: Maj förra året var helt galet. Man fattade inte att om man inte har påbörjat något i mars så går det inte att få ihop. Så jag tycker ändå att det vi har kvar att göra i år känns mer hanterbart – man vet när det måste vara klart.
Tycker ni att ert uppdrag har varit lättare det här året än det första? Känns det som att man kanske egentligen skulle behöva två år på era poster?
CL: Ett och ett halvt år hade nog varit ganska lagom. Det är klart att de rutinsaker som måste göras går mycket fortare – det går fortare att skriva styrelsehandlingar…
MC: …fortare att skriva remissvar och sådana saker.
CL: Precis. Under ett andra år har man ju också andra mål än vad man hade första året. Det handlar nog om att man blir bättre på att konkretisera vad man faktiskt vill uppnå. Under första året kunde målen bli lite luddiga och diffusa på vissa punkter. Men det är klart att även under det här verksamhetsåret har vi satt upp mål som kunde varit bättre formulerade.
MC: Jag tror att det är en kombination av att vi har kunnat planera bättre för att vi förstår hur lång tid saker faktiskt tar.
Känner ni att det var rätt val att sitta ett år till på era poster? Och i den här konstellationen?
CL och MC: Ja.
Hur har det varit att samarbeta så tätt med någon som trots allt är ganska olik en själv ideologiskt? Har det uppstått några konflikter rent politiskt eller vad gäller sakfrågor?
MC: Haha Ja det har väl varit ett par, men det var framför allt under första året. När vi kanske kände av varandra lite. Typ ”ska vi använda klassbegreppet i den här debattartikeln?”
CL: Sen blev ju aldrig den debattartikeln publicerad Jag är faktiskt förvånad över hur bra det här samarbetet har gått – man jobbar så nära någon, i samma rum, man umgås mer med sin kollega än man gör med sin partner och vi är ganska olika varandra personlighetsmässigt, men det har funkat och man har utvecklat ett gemensamt arbetssätt som funkar.
Tror ni att det har funkat bättre än om ni hade suttit med någon som tyckte likadant som er själva, eller tillhört samma parti?
CL: Jag tror inte att det handlar om partitillhörighet, utan snarare om hur man är som person. Och där tror jag att det har varit en styrka att vi är ganska olika som personer, vi har kunnat inta olika roller i möten och liknande – vi kompletterar varandra helt enkelt och det tror jag är bra för verksamheten.
MC: Javisst. Sedan har ju frågan om partitillhörighet inte bara att göra med presidialerna, utan även om sammansättningen i fullmäktige och i styrelsen och vad man har för politiska ambitioner. Något jag och Caisa var väldigt överens om från början var att vi ville ha fokus på politiskt påverkansarbete. Det första vi gjorde när vi satte oss ner ihop var att ta fram kampanjen 7 krav. Och det är en sådan kampanj där jag tror att om jag hade varit Grön student, eller Caisa hade varit VSF:are så hade kampanjen nog sett ganska annorlunda ut. Vi har hela tiden varit tvungna att kompromissa. Men det handlar också om något som hela organisationen ska kunna stå bakom. Jag känner mig väldigt stolt över att vi från första början satte fokus på politiskt påverkansarbete och det har gjort stor skillnad.
Vet ni vad som kommer hända med 7 krav-kampanjen när UUS-presidiet tar över?
MC: Nej, de har båda sagt tydligt att de inte är intresserade av politiskt påverkansarbete på det sättet och inte insatta i bostadspolitiska frågor, och så vidare, så vi får väl se. Men den här kampanjen är ändå så pass bred att det är uppenbart att det här rör sig om ett helhetsgrepp som skulle göra Uppsala till en bättre studentstad.
CL: Det vi kan göra är att ha en så bra överlämning som möjligt i hur det här frågorna har drivits. Det är ett väldigt bra underlag för någon att ta vid oavsett hur insatt man är i frågorna och vad man har för bakgrund.
Hur mycket skulle ni säga att ni har jobbat i snitt per vecka?
MC: Det var nog mer första året. Då hade man en planerad 50-timmarsvecka och sedan hade man andra grejer utöver det. Så det blev ofta runt 60 timmars arbetsvecka.
CL: Vad gäller det har vi fört en dialog med varandra om att vi tycker att det är ett problem.
MC: Ja, det är inget som vi har försökt sätta stolthet i. Det är en typ av jargong som lätt uppstår, som resulterar i att man sover på kontoret och det har vi verkligen försökt att hålla oss borta från och aktat oss för att trigga varandra eller ge den andra dåligt samvete för att den inte sliter tillräckligt mycket.
Har ni sovit här på kontoret någon gång då?
MC: Det har hänt.
Känner ni att det har påverkat er, framför allt psykiskt, men även fysiskt, att ha så stressiga perioder?
CL: Man har väl lärt sig vad ens stressymtom är. Jag hade en bild av hur jag reagerade under stress, som sedan har visat sig inte stämma. Och det har man lärt sig mycket av och då även lärt sig att bli bättre på att lyssna på sin kropp.
Vad tycker ni har varit jobbigast under de här två åren?
CL: Alltså, jag skulle vilja säga obefogad kritik. När personer som inte har varit insatta i det som har gjorts har kommit och kritiserat något man har gjort utan att egentligen veta vad det är man har gjort, det har faktiskt varit något av det jobbigaste.
MC: Det jobbiga är när kritiken kommer från typ någon i styrelsen som av olika anledningar inte har varit så inblandad i det arbetet – men som hade kunnat vara det – och som sedan har haft åsikter i efterhand, eller när arbetet har kommit en bit på vägen. Man behöver liksom ha sin styrelse i ryggen. Men när, till exempel, kårhögern blir upprörd i fullmäktige för att vi kritiserar Carola Lemne, det är inte särskilt jobbigt.
Vad har varit roligast?
CL: För mig är det utmärkelsen Årets studentstad. När vi fick samtalet om att vi hade vunnit…då var man väldigt lycklig. Det kändes som ett erkännande av det politiska påverkansarbetet vi hade bedrivit under hösten.
MC: Det roligaste för mig det har nog varit att känna att jag har utvecklats under de här två åren och att kunna gå in i en arbetsledarposition. Att känna att man har utvecklats i förhandlingar med företag och andra organisationer. Första året handlade ganska mycket om att ”fake it ’til you make it”. Det var väldigt mycket som gick bra med den metoden också, men nu känner jag mig mer trygg. Att kunna sätta sig i en förhandling där det står miljonbelopp på spel och att då ha en strategi, veta vad man ska göra och sen också ro hem det – det är ganska sjukt Och det är väldigt roligt att man nått dit.
Största framgången?
CL: Utmärkelsen är väl det som syns mest tydligt, men sedan har vi haft flera andra framgångar också.
MC: Som debattartikeln med rektor första året om studenters trygghetssystem i och med socialförsäkringsutredningen. Den blev uppmärksammad av flera kårer i och med att vi skrev den tillsammans med vår rektor. Men egentligen är väl vår stora framgång att vi har lyckats kombinera ett synligt politiskt påverkansarbete, med projekt som litteraturgranskningen – ett stort och nu fungerande, stabilt projekt – samtidigt som vi har gjort stora internorganisatoriska förändringar. Vi kom in i ett skede där man just hade fattat beslut om en ny fördelningsmodell av sektionsmedel som innebar en minskning med ungefär 40 procent, många studiebevakarposter försvann – det var något som våra företrädare hade tagit fram förslag på och som vi sedan fick vara med och genomföra. Det är stora förändringar för en organisation och jag tycker ändå att vi har lyckats utvecklas och stabiliseras efter det.
CL: Det är också kul att se att när vi jobbar med påverkansarbete gentemot universitetet så ger det resultat. När vi till exempel skriver våra remissvar så kan vi se i den slutgiltiga versionen att det allra mesta av det vi har föreslagit har tagits med.
Vad tycker ni att ni har lärt er på ett mer personligt plan? Hur har ni vuxit ”som människor” för att uttrycka det på ett klyschigt sätt?
CL: Det är en bra fråga. Man har ju lärt sig mycket om hur man fungerar i olika situationer. Till exempel när man sitter i ett rum med väldigt högt uppsatta människor måste man kunna säga det man tycker för att man vet att om inte jag säger det här kommer ingen annan göra det heller – någon måste föra fram studenternas åsikter i de här sammanhangen.
MC: Jag tror att det är sånt här man kommer att se om typ ett eller två år – hur mycket det var som hände med en under de här två åren. Men jag tror att jag har blivit lugnare och mer trygg i min ledarroll. Det är svårt att säga hur jag var innan i och med att jag aldrig har behövt inta samma typ av roll tidigare. Men man är mer ”chill” tror jag. Man har fått bättre förmåga att sitta lugn i båten. Förra året gick jag nog mer upp i varv över småsaker, nu är jag mer trygg i att om jag sover på saken och får prata om den ett varv till med den här personen så kommer vi att komma fram till en lösning
Under era två år som presidium har ju Uppsala studentkår splittrats. Hade ni på något sätt kunnat förhindra det?
CL: Nej, det här är ett driv som har funnits inom de här organisationerna under en längre tid. Det är klart att det är en utveckling som hade kunnat förhindras längre tillbaka i tiden. Om man till exempel hade gjort som i Lund och skapat ett kårobligatorium för nationsmedlemmar, så hade Uppsala studentkår haft en full medlemsteckning för de studenter som också väljer att gå med i en nation. Men nu valde Uppsala att gå en annan väg och då gäller det att istället blicka framåt och se hur vi kan förändra vår organisation för att bättre stämma överens med de önskemålen som finns bland studenterna i de föreningar som har vuxit sig starka.
MC: Det här är en sådan fråga där jag känner att det är viktigt att sitta lugnt i båten och reflektera över vad det är som händer, vad man faktiskt är rädd för och vad man tycker är viktigt. För mig – och det här var VSFs argumentation när splittringen mellan US och Uppsala teknolog- och naturvetarkår var aktuell – är den enade studentrösten det viktigaste och det är det man måste värna. Jag tror att det är bäst med en stor studentkår, men det är inte där vi är och jag tror att det är viktigare att vara lojal mot grundtanken om en enad studentröst än att kåren ska se ut som den alltid har gjort. Det viktiga är hur vi ska skapa en enad studentröst, för den finns inte idag. US har i mångt och mycket burit det ansvaret och vi kan inte göra det längre på det sättet vi har gjort. Och då är ett stabilt samarbetsorgan som faktiskt har mandat att uttala sig i studentpolitiska frågor det vi måste jobba för.
Nu har ju ni suttit med i utredningen för hur Uppsala studentkår ska kunna bli ett samarbetsorgan, hur känns det när ni ändå har jobbat för att kåren ska hålla ihop?
CL: Det känns spännande och utvecklande att få påbörja och jobba med en så stor förändring. Och det är som Miranda säger – det går inte att hålla kvar vid det som inte funkar, man måste blicka framåt och fundera över vad det är för värden man vill ha med sig in i det här.
MC: Sedan är ju det här visserligen en utredning som vi just har satt igång, men de här idéerna är inte nya hos oss. Jag tror att vi började prata om det här för lite drygt ett år sedan, när det stod klart att Juridiska föreningen skulle komma att söka kårstatus. Att Uppsalaekonomerna skulle göra detsamma kände vi inte till då, men vi visste att de hade haft sådana diskussioner. Och då började vi titta på lite olika scenarion och modeller.
Jag har förstått att ni har gått på ganska mycket sittningar under era två år som presidium, hur många har det blivit ungefär? Vad snittar ni i veckan?
MC: Alltså, jag tror att vi har gått på, om möjligt, färre sittningar än många av våra föregångare och då har vi ändå gått på så jävla mycket sittningar Herregud Hur många kan det ha blivit?
CL: Det är svårt att räkna på. Men vi har gått på de sittningar där vi har tyckt det är viktigt att US finns representerat. Och då har ju dels universitetet en hel del i samband med professorsinstallation och promotioner, men också Kuratorskonventets sittningar och jubileumssittningar, framför allt under föregående år, och då känns det viktigt att US uppmärksammar det.
MC: Målsättningen vi har haft är att vi ska försöka besöka alla nationer någon gång, det lyckas man inte med, men vi har försökt att inte gå på samma nationer hela tiden. Vi går sällan på sittningar tillsammans, det är på universitetets och KKs grejer vi går ihop, annars delar vi upp oss. Ibland kan man känna ”varför sitter jag på den här sittningen nu? Kan inte jag bara få vara hemma och kolla på Star Trek istället?”, men sen så märker man hur viktigt det är att det finns ett förtroende för oss hos till exempel nationerna och då är det bra att lära känna varandra lite. Sittningarna är ett tillfälle att göra det.
Har det känts som jobb när ni går på sittningarna eller tycker ni att ni kan slappna av?
CL: I början tyckte jag att det var jättejobbigt. Man går dit, känner ingen, och ska först mingla och sedan sitta jämte någon som kanske vräker ur sig något man inte alls håller med om och då vara tvungen att tänka på att jag sitter här i egenskap av representant för US, det jag gör reflekteras på organisationen.
MC: Det är inte bara insigniet som är en tung börda att bära för ordföranden
CL: Men när man går på sittningar andra året vet man att man kommer känna ganska många där och man kan mingla runt i början och det finns saker man faktiskt vill prata med de andra om.
MC: Det blir dock väldigt tydligt att när taffeln bryts och man har druckit sitt kaffe så är jobbet avslutat och vill man stanna kvar därefter så stannar man för sin egen skull, för att det är kul.
Hur känns det att bli student igen?
CL: Jättebra. Det ska verkligen bli roligt att få vara vanlig student och sitta på biblioteket hela dagen och läsa sin bok.
MC: Ja, jag har en kandidatexamen, men jag läste lite dubbelt för att ta den lite snabbare. Men tiden innan jag klev på det här uppdraget jobbade jag, så jag har inte varit student på lite drygt två år. Jag har varit här nästan lika länge som jag har pluggat, det är lite sjukt. Så det ska bli jätteroligt att börja plugga igen.
CL: Jag såg ju mina kursare ta examen för ett halvår sedan och det är klart att det väcker en del känslor – det kunde ha varit jag. Men samtidigt vet jag att jag har lärt mig så otroligt mycket på de här åren som har utvecklat mig som person och jag tror att det är en jättebra erfarenhet att ha i min blivande yrkesroll som jurist.
MC: Jag är ju humanist så jag är inte avundsjuk på någon som är nyexad och kommer ut i arbetslivet.
Känner ni att ni har förtroende för det nya presidiet?
CL: Ja. Och vi kommer göra en så bra överlämning som möjligt för att ge dem de bästa förutsättningarna för att göra ett bra jobb.
MC: Vi kanske kan hålla det vid det.
Okej. Har ni något tips till det nya presidiet nu när ni har suttit i två år?
MC: Det pratas mycket om att man offrar väldigt mycket för uppdraget. Det finns saker man inte ska offra, sin hälsa till exempel, men jag tycker ändå att de ska ta chansen att bara gå in i det här Lev det ett år. Det handlar inte om att jobba övertid, utan snarare om att hänge sig.
CL: Ja. Och ta de chanser som kommer Alla spännande sammanhang man hamnar i…
MC:… som när vi var på middag hos ärkebiskopen och blev tagna för barnen i huset av Jonas Gardell för vi såg så otroligt präktiga ut. Haha
CL: Haha Ja, det är sådana chanser man kanske inte får annars. Indiens president var ju här också och jag fick träffa honom och Margot Wallström, sådana personer som man inte möter annars.
MC: Och när vi fick träffa Nobelpristagaren i litteratur. Och hon blev lite överväldigad för att det i princip bara var tjejer som var där och som var kårordförande och hon sa något i stil med ”the women are taking over”, det var ganska ballt.
Aleksijevitj?
MC: Ja, precis.
Vem har ni blivit mest starstruck av?
CL: Alltså får jag säga något så cheesy som rektor?
MC: Gud vad töntigt
CL: Nej, men jag imponeras ständigt av hennes ledarskap. Jag tycker hon är jättehäftig.
MC: Men du är ju också lite töntig, så låt gå.
CL: Bra Då står jag för det Men egentligen så tycker jag att de allra flesta högt uppsatta kvinnor på universitetet har imponerat på mig. Det är verkligen förebilder och man ser i deras arbete hur otroligt duktiga de är. Men sedan tyckte jag det var väldigt häftigt att träffa Margot Wallström också.
Har du någon speciell, Miranda?
MC: Det finns så många personer som har imponerat på mig, men jag skulle nog säga alla de studenter som har engagerat sig ideellt, som tagit studentrepresentantuppdrag, som engagerat sig i sektionerna och bara driver det så himla hårt. Jag blir sjukt imponerad av dem.
Men blir man starstruck av dem?
MC: Det var frågan, ja Nä, mest starstruck blev jag av Aleksijevitj.

* Från det att Caisa Lycken och Miranda Cox gick på sina poster till att den här intervjun publicerades i Ergo 5 4 juni 2016 har det gått 704 dagar.