Annons
Polisen sprutar vatten mot demonstrerande studenter.
Foto: Chinthaka Pitigalaarachchi

”Utbildning är ingen handelsvara”


Privat läkarutbildning med lägre intagningskrav och sämre kvalitet har fått Sri Lankas medicinstudenter att protestera högljutt.
– De äventyrar nivån på vår medicinska standard och är inte ens godkända av hälsoministeriet.

Sedan januari strejkar och demonstrerar Sri Lankas medicinstuderande mot det privata universitetet ”South Asian Institute of Technology and Medicine” (SAITM) och deras bristande läkarutbildning, men även mot regeringens planer på fortsatta privatiseringar. Dygnet runt sitter studenter utanför sitt universitet i huvudstaden Colombo i ett demonstrationstält man kallar för ”attala”. Här möter jag upp med Amila Basuru, presstalesperson för Läkarstudenternas Aktionskommitté, och Nuwan Patabendige, tidigare sekreterare för Colombos Läkarstudenters förening. En högljudd buss passerar på vägen utanför och vi rör oss in i universitetsbyggnaden för att kunna prata i lugn och ro.
– Vi har en bra fri sjukvård och hög förväntad livslängd. Jämfört med andra utvecklingsländer ligger vi väldigt bra till. Då vi är ett fattigt land måste vi vara rädda om den här basen, vi vill inte se den raseras. Men SAITM äventyrar nivån på vår medicinska standard. De följer inte de riktlinjer som finns, de har dåliga faciliteter och är inte ens godkända av hälsoministeriet, säger Amila Basuru.
Vi sätter oss tillrätta i några soffor i mitten av ett stort öppet rum, med högt i tak och fläktar som skapar en behaglig temperatur. Amila Basuru berättar att inträdeskraven för statlig medicinutbildning är B i biologi, kemi och fysik, de ämnen som prioriteras. För att man ska få B ska man ha klarat 65-75 procent av alla prov. Inträdeskraven för SAITM är S i de tre ämnena, vilket innebär att man endast ska ha klarat 35-55 procent av proven.
– Så kan du slänga upp en massa pengar kan du alltså komma in med bara S. Men det är inte det enda. Studenterna har inte heller tillgång till någon god praktik, de kan bara praktisera på ett privat sjukhus med väldigt få patienter. Medan vi inom de statliga medicinutbildningarna har tillgång till fyra stora sjukhus med olika inriktningar och tusentals patienter. Vi får helt andra erfarenheter och lärdomar som är viktiga att ha med när vi sedan börjar jobba, säger Amila Basuru.
nbsp;
31 januari togs ett domstolsbeslut om att SAITM:s studenter kunde registrera sig vid Sri Lankas Medicinska Råd (ett lagstadgande organ som ska säkerställa landets medicinska standard) trots rådets egna invändningar. Det var detta beslut som triggade igång läkarstudenternas landsomfattande strejk. Nu har Sri Lankas Medicinska Råd överklagat domstolens beslut i Högsta domstolen.
– Det här är korruption på hög nivå, det handlar om politisk makt och pengar. I nuläget kan inga studenter från SAITM gå ut och jobba som läkare då den medicinska utbildningen inte är godkänd. Men på SAITM går bland annat hälsoministerns sonhustru och flera andra släktingar till olika ministrar. De här personerna har stor politisk och ekonomisk makt så de tror så klart att reglerna med tiden kommer att ändras till deras fördel. Och det kanske de gör, vi har ju inte sett slutet på det här ännu, vi kan bara fortsätta vår kamp och hoppas att det inte blir så, säger Amila Basuru. nbsp;
Nuwan Patabendige säger att det är viktigt att förstå historien bakom och han berättar att den medicinska utbildningen vid Colombos universitet grundades 1870 och att den sedan dess har varit statlig. Sedan 1945 har landets utbildning i princip varit gratis och fram till 1999 var alla universitet statliga.
– Men så började nyliberalismen spridas kring 1978 och grunden för vår kamp är ett motstånd mot detta. 1981 inleddes första försöket med att sätta upp en privat läkarutbildning men det misslyckades. Medicinstudenter protesterade då också och nio av dem dödades. Hela 600 studenter dog i Colombo under allmänna missnöjesprotester som pågick till 1983, säger Nuwan Patabendige.
Medan vi pratar ser jag upp på väggen ovanför två dörrposter. Där sitter nio foton av studenter som en gång studerade vid just den här läkarutbildningen. Minnen av unga människor som var beredda att kämpa in i det längsta för vad de trodde på.
Nuwan Patabendige fortsätter:
– Efter 2009, när landets inbördeskrig var över, ville president Mahinda Rajapaksha göra Sri Lanka till ett utbildningscentrum med privata universitet. Men ännu finns 15 statliga universitet kvar och det är bland dessa som landets åtta medicinutbildningar finns. Motståndet mot privatisering har varit extra starkt bland medicinstudenter och det är därför övriga privatiseringsplaner med medicinsk utbildning har fallerat. Det är bara SAITM som i dagsläget är privat.
Medicinska lärarförbundet har kommit med förslag till en lösning – att inga fler studenter antas till SAITM i nuläget och att nuvarande studenter ska uppgradera sina kunskaper. Detta har både de strejkande studenterna och SAITM:s studenter har accepterat, men regeringen vägrar att följa förslaget.
– Regeringen är bara intresserad av att driva sina privatiseringsplaner men om de genomförs kommer det att ha stor negativ inverkan på vårt samhälle. Det är ju galet att bara de som kan slänga upp en massa pengar ska ha tillgång till utbildning. Och det handlar om hela systemet, ett så viktigt område som medicin och sjukvård måste ha god styrning och vara transparent. Det är inte lämpligt att sjukvård styrs av profitdrift, säger Amila Basuru.

21 augusti trappade studenterna upp sin kamp genom att inleda en hungerstrejk utanför Colombos fästning där de sitter i åttatimmarspass. Amila Basuru och jag tar bussen till fästningen för att träffa studenterna. Det är trångt och mycket folk, det finns inga lediga sittplatser. Nyfikna resenärer tittar på mig och den unge srilankesiske mannen vid min sida.
Framme vid fästningen och studenternas strejkplats är det liv och rörelse. Ett ständigt flöde av människor passerar och slänger undrande blickar på podiet med röda skyltar där ett gäng unga människor sitter.
Jag pratar med studenterna som just nu har sitt pass och de säger att det är många som stöttar deras kamp – föräldrar, lärare, läkare, fackförbund och politiker ur oppositionen. Just nu sitter här även en sympatistrejkande konstnär. När jag frågar hur det kommer sig att han är här säger han att kampen ju gäller alla, och att det är en viktig fråga för framtida generationer. Hungerstrejkens huvudsakliga paroll lyder ”Utbildning är ingen handelsvara utan en universell rättighet.”
Jag säger till Amila Basuru att jag imponeras av att studenterna efter så lång tid ännu har sådan motivation och energi, fast då ruskar han lite på huvudet.
– Vi är trötta och ingen vet hur länge det här kommer att hålla på. Regeringen har strypt våra stipendier för mat och andra omkostnader. De har ingen som helst vilja att gå oss till mötes. Men vi tänker på de studenter som protesterade 1981. De förde kampen för framtida studenters skull och för det fick de offra sina liv. Vi är skyldiga dem att fortsätta kämpa.


Annons

Annons

Läs mer

2024-02-27 09:10
Inför det kommande segmentet i Ergo, “Psykologstudenten svarar”, får vi följa med studentpanelen på ett besök på deras…
2024-01-29 09:07
Hur är det egentligen att studera vid Uppsala universitet med funktionsnedsättning? Vad fungerar, vad fungerar inte…
2024-01-02 09:17
Uppsala är en av de största studentstäderna i landet, men rödlistas år efter år på bostadsmarknaden. Laila Abdi på…