Foto: Lina SvenskSerier har haft en självklar plats i Olle Dahllöfs liv sedan han var fem år gammal och fick sin första Kalle Anka-tidning, en tidning som han under många år också samlade på. Men han är inte den typen av samlare som endast tar i sina exemplar med vita handskar på: "Jag är en känd mintförstörare! Jag anser att serierna är till för att läsas. Vill man bara samla kan man lika gärna samla på frimärken. Mina barn har också fått läsa mina tidningar – jag har fortfarande inte fått reda på vem som satte syltfläcken i 'Jag, Musse Pigg.'"

Det är lätt att vara serienörd i Uppsala

...I skogen bortanför Flogsta höghus sysslar ett par massiva håriga trollmän med hedniska ritualer, Fyristorg har invaderats av gigantiska insekter och flygande demoniska hjärnor, och i stan är det bara allmänt svårt att vara Elvis.*

Foto: Lina SvenskOlle Dahllöf med en av böckerna i ”1000 ögon”-serien, skapad av Uppsaladuon Daniel Thollin och Jonas Anderson. ”Jonas har faktiskt hjälpt till att formge min bok också”, berättar han.

Foto: Lina Svensk"Man får ha lite humor och ett open mind så hittar man ganska många serier med Uppsalakoppling," menar Olle Dahllöf, här framför Seriezonen där hans nysläppta bok upptar hela skyltfönstret.

Nog för att det kanske framför allt är Malmö vi det senaste decenniet har kommit att associera med ”det svenska serieundret”, men serier har sedan länge en lika självklar roll i Uppsala som Uppsala har fått i många serier, vilket Olle Dahllöf uppmärksammar i nysläppta boken ”Uppsala – vår seriestad”. På dryga 60 sidor har han samlat bilder, strippar, anekdoter och fakta om många av de serier som filtrerats genom Uppsala sedan mitten av 1800-talet.
– Jag höll föredrag 2014 och 2016 på Uppsala Comix respektive Kulturnatten om serier och Uppsala. Och förra året föreslog Harri Saarela, som äger Seriezonen, att jag borde göra en bok på ämnet, säger Olle Dahllöf.
Sedan dess har han samlat material genom bland annat biblioteks- och tidningsarkiv, däribland Ergos. Nina Hemmingsson och Jan Berglin, som båda debuterade i Ergo med sina hålögda kvinnor respektive stornästa hemuler, har tillägnats varsin sida i Olles bok, liksom vårt senaste förvärv, Kalle Landegren, som har tecknat ”Student-lajfet” för oss sedan 2016. Men det är inte bara serier skapade av personer som bor eller har bott i Uppsala som har kvalat in i boken. Även om kriterierna inte har varit kristallklara säger Olle att alla har en tydlig koppling till lärdomsstaden (”man får ha lite humor och ett open mind så hittar man ganska många sådana”). I ett nummer av Kalle Anka & Co från 1958 skymtas till exempel både Uppsala slott och Gunilla-klockan i en reklam för Crescent där Kalle och Knattarna jagar Björnbusarna till cykel – ett av många guldkorn Olle hittade i sin research.
– Men en av favoriterna i boken är nog Bruno Liljefors som är född och uppvuxen i Uppsala. Han blev stor på sina havsörnsbilder, men tecknade även serier. I slutet av 1800-talet gav han ut albumet ”Karrikatyrer”. Det var mycket djur och natur, väldigt skickligt skildrat. Det är mestadels pantomimer, bilder utan text, ofta med en liten knorr på slutet. Jag tycker de håller berättarmässigt än idag.
Exakt var gränsen går för när ett berättande bildverk klassas som en serie är inte heller helt tydligt, men Olle har valt att fria snarare än fälla.
– Jag anser inte att mediet definieras av distributionsformen – att det ska vara tryckt på papper och sälja lösnummer – utan att det är en konstform helt enkelt. Det ska finnas en utveckling, ofta i sekvenser, och ett berättande i bilder. Det har funnits länge. Jag skulle vilja påstå att vår äldsta svenska serie kom redan i slutet av 1700-talet när greven Carl August Ehrensvärd och hans kompis Sergel gjorde bildsekvenser till dikter bland annat. Men det där är en fråga som fortfarande diskuteras världen över – vad är egentligen en serie?

Det var inte en slump att just Olle fick frågan om han ville sammanställa boken – intresset för serier har han haft sedan han var fem år gammal och fick sin första Kalle Anka-tidning, en tidning som han länge samlade på (”men idag har jag sålt en stor del av min samling. Det ska aldrig bli en belastning att samla”). Under 20 år arbetade han som grafiker på Dagens nyheter och 1987 fick han in en fot på dagstidningens seriesida och började skriva notiser.
– Jämte serierna fanns utrymme för notiser som kunde handla antingen om någon av serierna på sidan eller också bara om något som hade med serier att göra i allmänhet.
De sista 18 åren innan han gick i pension 2015 arbetade han dock som psykolog och under tiden hann han till viss del tappa kontakten med serievärlden.
– Jag ville väldigt gärna återknyta den kontakten och då passade det ju väldigt bra att jag fick förfrågan om att hålla föredrag och skriva om det.
Sedan tio år tillbaka är han även medlem i Svenska Serieakademin och innehar en av de ”aderton” stolar akademin består av. Stol nummer 14.
– Det har kanske inte varit en stenhårt arbetande akademi, men vi delar ut priser varje år till både svenska och utländska författare och tecknare. Många av dem har fått uppmärksamhet den vägen.
Sitt gedigna intresse till trots har Olle själv aldrig haft några ambitioner att teckna serier.
– Nej, jag kan inte teckna över huvud taget, knappt skriva rakt ens. Däremot har jag varit spökskrivare åt några tecknare. Men faktum är att jag aldrig har behövt överväga serieskapandet som yrke heller. Jag har haft ynnesten att bli erbjuden uppdrag och jobb som på andra sätt har med serievärlden att göra. Good things come to those who wait.

”Uppsala – Vår seriestad” släpptes under Kulturnatten 8 september och finns att köpa på Seriezonen.

*Fotnot för de oinvigda: trollmännen är huvudkaraktärer i Kolbeinn Karlssons debutalbum ”Trollkungen” (2009), Fyristorg bli attackerat i albumet ”Fylgia” i skräcksviten ”1000 ögon” (2013) och Nina Hemmingsson berättade om svårigheterna med att vara Elvis i Uppsala i samlingsalbumet med just namnet ”Det är svårt att vara Elvis i Uppsala” (2012).