Illustration: Lina Svensk"Det är ett genomgående problem att så få kvinnor väljer att studera och forska i matematik. Det ser likadant ut i hela Sverige, men i Uppsala är könsfördelningen extremt dålig," säger doktoranden Sofia, som anser att jämställdhetsarbetet vid matematiska institutionen är eftersatt.

"Jag vill också bara forska"

I ett offentligt inlägg på Facebook vittnar en kvinnlig doktorand om ett klimat på matematiska institutionen där sexism är vardag och kvinnliga förebilder i princip är obefintliga. Inlägget har i skrivande stund drygt 1 300 gilla-markeringar och har delats över 200 gånger. Ergo kontaktar doktoranden för att få veta mer.

Illustration: Lina SvenskAv 116 anställda vid matematiska institutionen i Uppsala är 31 kvinnor (27%) och 85 män (73%).

Könsfördelning

Totalt 7 234 personer var anställda vid Uppsala universitet 2018, inklusive förvaltningen. Av dessa var 3 764 kvinnor (52%) och 3 488 män (48%). Vid matematiska institutionen var vid samma tidpunkt 116 personer anställda, varav 31 kvinnor (27%) och 85 män (73%).*

Uppsala universitet ska, enligt sin handlingsplan för lika villkor, eftersträva en jämn könsfördelning på arbetsplatsen och på ledande positioner. Med jämn könsfördelning avses att andelen av något kön inte överskrider 60 procent.

*Uppgifterna är hämtade från Glis för 2018

Vilket ansvar har egentligen institutionerna och universitetet i stort för att utreda fall av diskriminering och trakasserier? Och hur arbetar de förebyggande för lika villkor? Vi frågade Karin Stensjö, ordförande i utskottet för lika villkor vid TekNat-fakulteten.

Doktoranden, som vi här kan kalla Sofia, började plugga i Uppsala för snart åtta år sedan, när hon var 19 år. På en av delkurserna i grundutbildningen brukade hon och några andra studenter dröja sig kvar för att prata med föreläsaren. Detta ledde snart till att de började äta lunch med läraren i Ångströms cafeteria.
– Redan då borde jag kanske ha hört varningsklockor ringa – varför ville han äta lunch med fyra studenter? Han var alldeles för privat i det han delade med sig av – han kunde berätta saker om sin uppväxt och pratade skit om flera av sina kollegor vid institutionen – men samtidigt nämnde han exempelvis aldrig att han hade fru och barn, säger Sofia.
Hon berättar att läraren ofta sa att det var bra att känna honom om man ville doktorera, eftersom han var en av de som satt i doktorandkommittén. Sofia hade drömt om att få doktorera i matematik sedan hon var tolv år.
Efter att kursen tog slut var Sofia den enda av de fyra studenterna som skulle ha läraren som föreläsare igen. På ett lektionstillfälle frågade hon läraren om ett mattetal och de kom överens om att träffas över en lunch dagen efter för att försöka reda ut problemet. På kvällen fick hon ett sms från läraren där han skrev att hon måste ha gjort ”ett litet gulligt räknefel” i uträkningen hon behövde hjälp med.
– Det kändes obehagligt och jag hade inte ens hade gett honom mitt nummer. Jag skulle aldrig leta upp en av mina studenters nummer och kontakta den på det sättet, säger Sofia.
Hon utgick ifrån att de skulle träffas och äta lunch i Ångströms cafeteria, som de gjort tidigare, men istället åt de lunch på lärarens stängda kontor. Inget opassande sades eller gjordes, men Sofia kände sig illa till mods och gick därifrån efter en halvtimme under förevändningen att hon skulle träffa sin pojkvän. En eller ett par dagar senare fick Sofia ett mejl från läraren på natten där det bland annat stod att han ”måste erkänna att det var väldigt trevligt att ses igen.”
Mejlet gjorde Sofia väldigt obekväm och hon bestämde sig för att inte skriva något svar och kontaktade inte läraren igen. Hon hade honom fortfarande som föreläsare och vid ett lektionstillfälle skällde han ut henne inför hela klassen efter att hon fnissade åt något en kursare hade viskat till henne.
– ’Vad är det som är så roligt?! Du kan berätta det inför hela klassen!’ skriker han. Och då förstår jag att han har börjat ogilla mig.
Sofia låste in sig på campustoaletten och grät de gånger läraren nämnde att han valde vilka som fick doktorera, övertygad om att hon nu aldrig skulle få möjlighet att göra just det.
När hon långt senare anförtrodde sig till dåvarande prefekten vid institutionen (som har personalansvar) med sina erfarenheter av läraren säger Sofia att hon fick till svar att ”han är knäpp. Strunta i honom.” Det var först när hon skrev sin masteruppsats som en professor tog hennes berättelse på allvar och fick prefekten att fatta beslutet att inte låta läraren ifråga sitta i doktorandkommittén det året Sofia sökte sin doktorandtjänst (han återfick dock sin post i kommittén året efter).
Sofia fick en doktorandplats, men inte genom institutionen, utan via ett insitutionsöverskridande projekt. Långt senare fick hon veta att en av de professorer som satt i doktorandkommittén känner hennes före detta lärare privat och att han då var övertygad om att Sofia hade ljugit eftersom han bara hade hört lärarens version.
– Jag vet inte om det över huvud taget hade någon inverkan på uttagningsprocessen, men det kändes ju inte som att processen var så rättssäker när jag fick höra det. Jag frågade honom varför han inte hade brytt sig om att fråga mig om min version av händelserna. Han säger då att han inte ville gå in i konflikten och välja sida. Han menade att han bara vill forska. Jag vill också bara forska, men jag måste samtidigt förhålla mig till sexismen på institutionen.

Sofia gladdes åt att få den doktorandplats hon drömt om sedan barnsben, men hon menar att hon har fått arbeta i motvind även efter att hon fick sin position. Hon beskriver jobbtillvaron som ett tv-spel där hon hela tiden måste hoppa och ducka för att manövrera genom manliga kollegor och ingrodda sexistiska föreställningar på vägen mot sitt akademiska mål, samtidigt som hon måste hålla sig på god fot med flera av männen för att hennes position och forskning inte ska bli lidande.
Som exempel nämner hon en professor som på en institutionsfest gick fram till henne, smekte henne långsamt över ryggen och frågade ”vad ska du göra sedan? Träffa killar?”
– När jag tar upp det här med den dåvarande prefekten säger han bara ’vad vill du att jag ska göra åt det?’ Nu har jag förstått att han bröt mot diskrimineringslagen som inte inledde en utredning av händelsen. När jag senare konfronterade honom med detta hävdade han att han inte kände till den lagen.
Sofia har själv länge suttit i jämställdhetsgruppen, men upplevde att alla förslag de kom med sköts ner av ledningen. De gånger då något faktiskt hände fick hon ta tag i det själv. Droppen – som ledde till att hon till slut skrev facebook-inlägget – var när hon gick till prefekten efter att en man i ett jobbrelaterat sammanhang hade kommenterat hennes kropp på ett opassande sätt.
– Jag kände mig objektifierad och försökte förklara att det är svårt att vara i princip ensam kvinna i sammanhang med väldigt många män. Att det har blivit ett arbetsmiljöproblem. Prefekten sa då att det minsann är svårt att vara ensam man bland kvinnor också. Jag menade att det inte var samma sak och hans svar var att jag omöjligt kunde veta det eftersom jag inte är man. Och så var det med det.

Reaktionerna på hennes inlägg har mestadels varit positiva och uppmuntrande. Många menar att de känner igen sig i hennes berättelser. Sofia skickade också länken till inlägget i ett mejl till berörda vid institutionen.
– Så många har kommit fram till mig på institutionen och sagt att de är glada över mitt inlägg, vilket jag är tacksam över. Men samtidigt är det ledsamt att jag som kvinnlig doktorand, som står absolut lägst i rang, ska behöva vara den som uppmärksammar problemen.
Några veckor efter att inlägget lades ut träffar hon den professor som sitter i doktorandkommittén och som är vän med Sofias före detta lärare. Hon tror att han ska be henne om ursäkt för att han inte har tagit hennes berättelse på allvar.
– Men han ber inte alls om ursäkt. Däremot säger han att han och tre andra 40 plus-män vid institutionen har haft ett möte för att ’trösta och stötta varandra’ för att de inte vet vad mitt inlägg kommer att leda till. Varför berättar han det här för mig? Det är så absurt.
Sofia säger att hon inte är ute efter att sätta dit någon, utan framför allt vill att man börjar ta frågor om lika villkor på allvar vid institutionen. I synnerhet från ledningshåll, där hon upplever att man bagatelliserar hennes upplevelser av sexism och sexuella trakasserier.
– Det finns en föreställning om att matematiker står över frågor om lika villkor, att det bara är forskningen och forskarnas förmågor som betyder något. Men det finns flera studier som visar att kvinnor underskattar sina förmågor matematiskt, medan män överskattar dem, vilket visar att kön spelar stor roll. Det är ett genomgående problem att så få kvinnor väljer att studera och forska i matematik. Det ser likadant ut i hela Sverige, men i Uppsala är könsfördelningen extremt dålig. Även institutionen för IT har haft stora problem med skev könsfördelning, men där jobbar man aktivt med att få bukt på problemen som jag har förstått det.

En av de som tog Sofias berättelse på allvar arbetar också vid matematiska institutionen. Vi kan kalla henne Maria. När Maria var nyanställd vid institutionen engagerade hon sig i lika villkors-gruppen, som då kallades jämställdhetsgruppen.
– Jag tyckte att gruppen kändes tandlös, men insåg efter hand att det inte hade att göra med gruppens ambitioner utan att ledningen inte tyckte att de frågorna var viktiga nog att prioritera, säger hon.
Maria menar att det finns flera exempel på att ledningen inte har tagit frågor om lika villkor på allvar och att den gängse uppfattningen bland flera är att man inte har några problem med jämställdhet vid institutionen. Detta trots att könsfördelningen bland de anställda är väldigt skev sett till universitetet i stort och att man inte har en enda kvinnlig professor.
Sofias facebook-inlägg låg i linje med den uppfattning Maria hade haft om institutionen under en lång tid.
– Jag visade inlägget för några kollegor på ett möte. En av dem tyckte att vi borde göra prefekten uppmärksam på det så hon mejlade honom en länk, men fick inget svar. När hon efter någon dag frågade honom om det ska han ha sagt ungefär ’vad vill hon (Sofia, reds. anm.) nu då? Det där är inget att bry sig om.’ Det var väldigt upprörande att höra att han reagerade så som prefekt, säger Maria.
Ju mer Maria tänkte på det, desto fler incidenter vid institutionen liknande de Sofia vittnar om kunde hon dra sig till minnes.
– Det gick upp för mig vilket problem det här är.  Jag skrev ihop ett mejl till styrelsen där jag styrkte att Sofias berättelse vad sann och tog upp fler exempel på incidenter där professorer och lektorer har betett sig opassande mot kvinnliga doktorander utan att det får några konsekvenser.
Hon säger att prefektens svar på hennes mejl var att det innehöll sakfel, men att han förstod hennes frustration. Maria beslutar efter jul att författa en skrivelse till rektor där hon utförligt beskriver hur specifika händelser har bidragit till en arbetsmiljö som hindrar kvinnor vid institutionen från att avancera i sina karriärer.
– Jag vet inte exakt vad som händer i ärendet nu, om man ska inleda en utredning eller inte. Men vad som är klart är att det är en liten klick som styr med järnhand på institutionen och som inte tycks tro att vi behöver jobba med jämställdheten. Men vi är en offentlig, skattefinansierad myndighet som är skyldig att följa lagen och arbeta förebyggande i frågor som rör lika villkor.

Prefekten vid matematiska institutionen avböjer att kommentera Sofias ärende med hänvisning till att det har lyfts över institutionsnivå.
– Jag måste hänvisa dig till juridiska avdelningen. Nu när de har börjat titta på det här ärendet ska inte jag uttala mig från institutionens håll.
Om vi pratar på ett mer generellt plan – vad har du för ansvar när det kommer till frågor av den här karaktären?
– Jag har ett stort ansvar vad gäller arbetsmiljö och lika villkors-frågor i stort. Vi har en lika villkors-grupp och ett lika villkors-ombud, men jag har yttersta ansvaret.
Vad har du för skyldighet som prefekt om en anställd kommer till dig och berättar att den har blivit trakasserad eller diskriminerad?
– Jag måste ta tag i ärendet direkt, som det står i våra riktlinjer för lika villkor. Exakt vad det innebär beror på omständigheterna, alla ärenden är olika.
Könsfördelningen är ganska skev vid er institution – hur ser du på det? Har ni en del att jobba på?
– Absolut. Vi jobbar väldigt hårt med de frågorna. Exempelvis har hälften av de fyra anställningar jag har gjort som prefekt varit kvinnor och jag tror vi har ungefär 30 procent kvinnliga doktorander just nu. Vi kan säkert göra ännu mer, men det finns ju ett tidsperspektiv som man måste ta i beaktande när det gäller att förbättra siffrorna, det görs inte över en natt.

Ergo tar även kontakt med de andra män som omnämns i Sofias berättelse för att höra deras version av händelserna och låta dem bemöta Sofias påståenden om dem. En avböjer att kommentera och hänvisar till prefekten.
Professorn i doktorandkommittén uppger att han i efterhand kan se att hans bemötande av Sofia har varit bristfälligt.
– Min insats under diskussion med henne efter att hon publicerade sitt inlägg, har varit jättedålig. Jag har inte på ett bra sätt kunnat handskas med den stress det har inneburit att ta hand om de här frågorna. Dock har jag känt till att doktoranden har talat med prefekten redan långt tidigare och jag har utgått ifrån att frågorna då har hanterats på det sätt de ska, säger han.
Angående det han sade i sitt andra möte med Sofia, säger han att hans avsikt var en annan än hur den uppfattades.
– Det var ett misslyckat försök att sätta mig in i hur hon kunde tänkas se på det faktum att vi hade haft ett möte angående konsekvenserna av hennes inlägg. Jag tänkte att jag föregrep hennes tankar om att vi var fyra 40 plus-män som hade träffats för att trösta varandra, så det var ett försök till en empatisk approach som landade fel.
På det stora hela anser professorn inte att han har gjort något fel, men ångrar till viss del hur han har uttryckt sig i sina möten med doktoranden.
– Jag vill också nämna att jag tycker att vi har en mycket bra process för doktorandantagning vid vår institution; bland annat har vi ett möte med alla biträdande lektorer, lektorer och professorer vid institutionen där vi diskuterar rangordningen av de sökande och bestämmer vilka som ska bjudas in till en intervju. När jag ser tillbaka på vår antagningsprocess våren 2016 så kan jag inte se att där begicks något fel, utifrån vad jag känner till.

Läraren, som omnämns i början av Sofias berättelse, säger att han inte delar Sofias skildring av händelserna, men vill inte uttala sig mer än så med hänvisning till de inblandade parternas välmående.
Juridiska avdelningen låter meddela att de ännu inte har fattat beslut om att inleda en utredning av händelserna då de fortfarande inväntar underlag från de inblandade parterna.