Manhood mot matriarkatet

När hjältinnan Robin, Lady av Locksley, återvänder efter sitt korståg hukar Naughtingham under matriarkatets förtryckande strukturer. Prinsessan Jonna styr med järnhand, en mycket bister uppsyn och hennes trogna krigsfantast till sheriff. Tillsammans med hennes tre hippievänner från Sherwoodskogen kämpar Robin för jämställdhet och gröt till alla – men först och främst för att återuppväcka den slocknade kärleken mellan Robin och hennes gamla flamma, Junker Mario. nbsp;

Redan från spexstart är stämningen varm och trivsam i Norrland nations källare. Orkestern blåser på samtidigt som skådespelarna bjuder på slowmotion-fight och Pokemon-referenser. Marios olyckliga förtryckta mansstämma fyller den lilla lokalen med bravur och det viftas med fredsplakat från Sherwoodsskogens 1960-talsinspirerade fredskämpar.

Premiärnerverna märks däremot och sånginsatserna varierar i kvalitet. Manuset tappas här och där och timingen är ännu inte felfri. Men kvällens budskap är att strukturerna bör krossas, och mycket riktigt sker magin på scen när även manusstrukturen knuffas undan. När publiken beordrar omstart från stolsraderna leder ensemblens kvicka improvisationer till gapskratt ett flertal gånger. En imitation av Gordon Ramsay, plågade rullningar i dödsångest, en Dr Phil-session och tortyr i form av ett frisörbesök är alla exempel på sådana tillfällen.

Än är detta spex inte fulländat, men ”Robin Manhood och De Muntra Hen” levererar ändå syrlig samhällskritik på ett befriande sätt. Tack vare ensemblens komiska infall i stunden, fred och kärlek går publiken hem med en varm känsla i magen. nbsp; nbsp;