Foto: Micke SandströmAnnika Hallin, Angelica Radvolt och Malin Alm utgör en del av ensemblen i komedin Verklighetens folk som just nu spelas på Uppsala stadsteater.

Spretig spegling av teaterns verklighet

Hur väl rimmar barnfattigdom med komedi? Oklart, kan Josefin Ahlenius konstatera efter att ha sett "Verklighetens folk" på Uppsala stadsteater.

Verklighetens folk

Av Mia Törnqvist
Regi: Mia Törnqvist
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi & kostym: Annika Nieminen Bromberg
Kompositör: Torbjörn Grass
Ljus: Pontus Eklund
Mask: Marie-Louise Hellberg
Medverkande: Malin Alm, Emil Brulin, Anna Carlson, Annika Hallin och Angelica Radvolt

Verklighetens folk visas även:

9/3

10/3

11/3

Köp biljett på uppsalastadsteater.com

I föreställningen möter vi den jäktade producenten Malin, den bortkomne dramaturgen Love, den självsäkra regissören Tara och den manipulativa teaterchefen Katrin i arbetet med ett nytt projekt. Teatern skall tillsammans med den välkända manusförfattaren Åsa Björk och organisationen Barnens rätt göra en föreställning om barnfattigdom som tydligt skall spegla verkligheten.
Hur rimmar barnfattigdom med komedi? Till en början ter sig skådespelet som ett realistiskt drama om samhällets utsatta, men det blir snart tydligt att detta inte alls är Törnqvists avsikt. Teaterarbetarna visar sig vara egocentriska figurer med ett större intresse av att ”vara rätt” och nå framgång än för de historier de säger sig vilja berätta. De bryr sig mest om sitt eget anseende och tvekar inte över att lämna ut någon av sina kollegor för att själv gynnas.

Emil Brulin och Anna Carlson får flest skratt i de scener där Love försöker ge Åsa synpunkter på manuset. Humorn bygger på typisk situationskomik med obekväma konfrontationer, lustiga försök till att vara så ”politiskt korrekt” som möjligt och överdrivna grimaserande gester. Överlag blir det inga kollektiva skratt, utan mest spridda fnitter. Det är lätt att tappa bort sig i de olika metanivåerna och med tanke på temat barnfattigdom är det stundvis svårt att veta om replikerna är tänkta att vara komiska eller inte. Metaperspektiven i pjäsen är till en början intresseväckande men till slut blir det bara spretigt och rörigt när fokuset läggs på annat än budskapet.
Ljussättningen är verkningsfull och de kortare musikstyckena speglar väl stämningen i uppsättningen. Repetitionsscenerna i den uppsättning som Verklighetens folk handlar om smittar dock av sig på pjäsen själv och skalar av alla metalager. Denna komedi känns inte helt färdigrepeterad och saknar tydlighet och riktning i sitt resonemang. När jag promenerar hem är det ännu oklart vilken verklighet det är Mia Törnqvist vill gestalta.