Foto: Micke SandströmDramatiserar Liv Strömqvist. Moa Silén, Gloria Tapia, Göran Engman, Bashkim Nesiraj, Cilla Thorell, Katarina Bohm i Uppgång och fall.

Konsten att driva med det svåra

Pjäsen som bygger på Liv Strömqvists bok ger mersmak. Premiären av Uppgång och fall på Uppsala stadsteater får Ergos recensent Helena Bjurbom att våga ta sig an jobbigare situationer.

I min bokhylla står Liv Strömqvists bok ’’Kunskapens frukt’’. Den är otummad, orörd och oläst. Jag har inte kommit mig för, kanske för att jag väntat på det rätta tillfället för att orka med att läsa något, som jag tidigare trott, är av en ’’tyngre’’ karaktär än vad jag brukar ta mig an.

Det finns nog inget rätt tillfälle skulle jag vilja säga, men kanske att det blir enklare beroende på hur man paketerar det. Efter att ha sett premiären av Uppgång och fall, Sara Gieses dramatisering av Liv Strömqvists bok med samma namn, på Uppsala stadsteater tror jag det är möjligt. 

Skådespelarna Göran Engman, Bashkim Neziraj, Moa Silén, Gloria Tapia och Cilla Thorell behåller sina egna namn men går in i rollen som föreläsare. Infarandes i välsittande, käcka kavajer äntrar de scenen som föreställer ett föreläsningspodium. Bord med Loka och fruktskålar och en skärm med tillhörande powerpointpresentation.

’’Greppa pennorna’’ säger Moa Silén och Göran Engman tillägger att man kan skriva på mobilen om man vill det. Pennor fanns att plocka på sig innan föreställningen och föreställningsprogrammet bryter mot det traditionella då det, förutom en kort redögörelse av ensemblen, består av fyra linjerade sidor för anteckningar. Lite besynnerligt känns det för mig som faktiskt sitter och antecknar, kanske min publikgranne sneglar och tänker att jag inte förstår att det faktiskt inte är en ’’riktig’’ föreläsning. Sen sätter det igång. Fem föreläsare – fem frågor. I tur och ordning tar de sig an Carpe diem, Ayn Rand, klass, entrepreneurial mindset och Chris. 

Med hjälp av att sätta annorlunda rubriker på problem som många gånger kan kännas uttjatade får de ett nytt ansikte. Chris O’Neill får gestalta finanskrisen i USA. Ett effektivt knep för att få den som är trött på tjatet om finans hit och dit att lyssna lite extra på vad prinsessan Medeleines man och finanskrisen egentligen har gemensamt. Eller när en annorlunda problematisering av fattigdom presenteras. Det handlar inte om fattigdom, utan extrem rikedom. Det beskrivs som en psykisk sjukdom, som drabbar de som är uppfostrade till  materiellt priviligierade människor och istället brister i det känslomässiga. Resultatet – afluenza, sjukdomen som orsakar behovet till att fylla det svarta hålet i bröstet med pengar.

Tar man illa upp kan det höra ihop med att man känner sig träffad, och det är inget fel med det. Med ett öppet sinne får du däremot perspektiv. Och möjligtvis en del skratt. 
För mig blir det kanske en början till att ta mig an mer situationer som är lite svårare, lite jobbigare och lite krångligare. Vart ska man börja? Jag ska damma av ’’Kunskapens frukt’’ och se till att läsa den.