Foto: Micke Sandström/Uppsala Stadsteater"Det jag framför allt tar med mig är Skorpans och Jonatans relation – det är en ren syskonkärlek som är lika tidlös som den är vacker", skriver Ergos recensent Beatrice Erkers. Skorpan och Jonatan spelas av Gustav Lindh och Peshang Rad, i bild.

Tidlös syskonkärlek i minimalistisk mangaförpackning

Hur närmar man sig på ett nyskapande sätt en så folklig klassiker som ”Bröderna Lejonhjärta”? Genom inspiration från manga och med en rejäl dos humor. Beatrice Erkers har sett Uppsala Stadsteaters tolkning av ett av Astrid Lindgrens mest komplexa verk.

Du kan läsa mer om föreställningen och hur du köper biljetter på Uppsala stadsteaters hemsida.

Redan i inledningsscenen märker publiken i den fullsatta salongen att den här uppsättningen av Bröderna Lejonhjärta skiljer sig avsevärt från den välkända filmversionen från 1970-talet. Det är inte bara scenografin och kostymdesignen som står i bjärt konstrast genom sin svart-vita minimalism och futuristiska känsla; det är framförallt sättet som Skorpan och Jonatan talar på. Tonläget är ett annat än det vi hörde i 70-talsversionen. Genom det vardagliga språket känns pjäsen lättillgänglig och äkta. Det är en tydlig uppmaning till att inga jämförelser med den gamla filmatiseringen bör göras om man vill kunna uppskatta pjäsen till fullo. Detta verkar dock vara svårt för vissa i publiken (här syftar jag främst på mig själv) men när den första av flera Zlatan-referenser smyger sig in i framträdandet så känner jag mig tvingad att lägga alla jämförelser åt sidan och bara uppskatta detta skådespel för vad det är.

Men vad är det då? Det är en pjäs som har otroligt mycket att erbjuda som fristående verk. Bland annat en helt fantastisk kostymdesign, grymma sceneffekter, musikaliska inslag – och såklart formidabla skådespelarinsatser. Regissören Ronny Danielsson skriver i programbladet om hur hans inspiration för scenografin är tagen från mangavärldens ljusa och androgyna värld. De realistiska djurmaskerna föreställande hästar, vargar och duvor ger ett surrealistiskt intryck när de bärs upp av skådespelarna. Katla lyckas också behålla sin mystik på ett något värdigare sätt än (och här hoppas jag att ni kan förlåta en sista jämförelse) det där papier-maché monstret från den gamla filmversionen. Tack vare den friska fläkt av energi och humor som löper genom hela föreställningen lämnar jag salongen lycklig och varm om hjärtat. Det jag framför allt tar med mig är Skorpans och Jonatans relation – det är en ren syskonkärlek som är lika tidlös som den är vacker. Och trots att det är en saga med mycket mörker så ser man ljuset.