Foto: Micke SandströmSimon Reithner lyckas med bravur att gestalta en Tom Ripley som är både psycho och humoristisk.

En mycket talangfull pjäs

En lagom kulturell föreställning – fullpackad med humor och överraskningar. Beatrice Erkers har sett "Den talangfulle Mr. Ripley" på Uppsala stadsteater.

Den talangfulle Mr. Ripley

Regi/scenografi: Jonas Österberg Nilsson
Spelas 11/4 - 5/5 på Uppsala stadsteater, Lilla Scenen

Tom Ripley är en ung man som trots allt vad pjäsens titel antyder inte alls är särskilt talangfull. Han är rätt trist – en ”sölkorv” enligt hans familj. Men denne något tråkiga karaktär ska visa sig bjuda på mycket stor underhållning. När Tom blir erbjuden 1000 dollar från industrimagnaten Herbert Greenleaf för att resa till Italien och hämta hem hans bortskämda son Dickie Greenleaf tillbaka till New York börjar intrigen genast tätna. Den tidigare så tråkiga Tom Ripley hamnar i en glamourös värld, men blir snart indragen i en kriminell härva.

Uppsala stadsteaters uppsättning av klassikern Den talangfulle Mr. Ripley är fylld av suveräna skådespelarinsatser – framförallt Simon Reithners gestaltning av en titelkaraktär som är både psycho och humoristisk sticker ut. Därtill har uppsättningen en scenografi med sceneffekter som för tankarna till något ur Tillbaka till Vintergatan (tänk silverfärgade väggar och futuristisk rymdskeppskänsla). Dialogen kryddas med en stor dos av kvickheter och fyndigheter. Det är snyggt, det är kul och det går undan. Resultatet blir alltså något så ovanligt som en psykologisk thriller som bjuder på många skratt.

Pjäsen har ett ungt tilltal och passar för den som är sugen på en lagom stor dos kultur. Man känner sig nämligen lite så där lagom finkulturell: man går på teater och ser en tolkning av en av den moderna amerikanska litteraturens stora klassiker (pjäsen är baserad på Patricia Highsmiths bok Den talangfulle Mr. Ripley som utkom 1955). Men föreställningen man ser har redan fått sin stora Hollywood-adaption i filmen med samma namn från 1999, så man behöver inte oroa sig för att framstå som en odräglig kultursnobb.  

Det enda som finns att önska är att pjäsen skulle delats upp i två akter så att den där välbekanta träsmaken i baken inte behöver infinna sig. Men tack vare alla små överraskningar som dyker upp, av vilka några detaljer inte ska yppas kring, men det som kan avslöjas är (*spoiler alert*) att den fjärde väggen – alltså när rollfigurerna vänder sig och talar direkt till publiken – bryts på de mest oväntade ställen i denna pjäs, och detta med ett otroligt lyckat humoristiskt resultat. Det är verkligen det roligaste jag sett på länge.